Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1855, sida 1

Emellertid skall man utan tvifvel börja ar beta på partiella förbättringar, åtminstone sjenstemännens lönevillkor, och häremot hai styrelsen troligen ingenting att invända, ty der visar sig alldrig småaktig, då det gäller att er. I hålla penningar ur folkets fickor. Svenska . Tidningens uppsatser utgöra klarligen ett förlj arbete i denna rigtning. Så mycket vi behjerta ämbetsmännens betryckta belagenhet anse vi dock att man bör vara på sin vakt mot dylika försök. Ty om Rikets Ständer nu skulle börja bevilja anslag, såsom man ock redan begynnt, än åt det ena ämbetsverket, än åt det andra, alltefter de förslag som från resp. chefer inkomma, så ökas och befästas den hittillsvarande oredan på ett högst betänkligt sätt. ben ökas, derigenom att propositionerna om löneregleringarne afgifvas på vanligt principlöst sätt, så att t. ex. lönerna för samma grader inom de olika ämbetsverken blifva de ena större och de andra mindre; oredan befåstas, så att hvarje förändring sedermera kommer att inom verket sjelft isrigt motarbetas, derigenom att hvarje tjensteman nu fått sin goda lön, hvilken honom naturligtvis ej kan fråntagas, och sina göromål, hvilka ej kunna ökas. hvadan en nödig omreglering af verket, för att ställa det i rätt samband med andra verk, eller för att åstadkomma en enklare arbetsordning, rättvisare arbetsfördelning, m. m. inom verket sjelft, dädanefter blir nära nog omöjlig. På denna grund måste vi för vår ringa del afstyrka all löneförhöjning för de vanlottade ämbetsmännen inom de civila verken, så behjertansvärd än deras ställning är, till dess den blir ställd i ett samband med en sullständig reorganisation af hela förvaltningen. Här är dock en förbättring, som kunde göras oberoende af den allmänna ombildningen, och den är hvad som rörer de extra ordinarie tjenstemannens anställning. Det gifves näppeligen något mera förvändt än det närvarande förhållandet i detta afseende, särdeles hvad de s. k. kanslierna angår. Den unge mannen har, ester åtskilligt besvär, tagit sin examen och anmäler sig att inträda i ett Departement, och blir inskrifven såsom extra ordinarie. Hens befattning härunder är, att så vidt möjligt dagligen infinna sig omkring kl. 1—2 på kansliet, för att — visa sig. Lyckligtvis eger han der god tillgång på tidningar, hvilka kunna förströ honom, derest ej kamrater finnas till hands att samspråka med. Någon gång tager han hem något kongl. bref eller resolution, hvilket han vid lägligt tillfälle renskrifver, eller ock hjelper han någon af kopisterna med koliationering, derunder han öfvar sig i innanläsning. Detta är nu allt som erfordras, för att vara en välbeställd extra ordinarie. År den unge mannen deremot en arbetsam menniska, som begär sysselsättning, vanligen i tanke att dermed inlägga meriter, för att blifva fortare använd till något högre, så erhåller han stora luntor att afskrifva åt de stackars kanslisterna eller kopisterna, som hafva tillräckligt att lemna ifrån sig i detta fall. Den oerfarne nykomlingen arbetar natt och dag, upplemnar ordentligt sina väl renskrifna papper, erhåller då och då ett uppmuntrande ord från dem, som blifvit så väl betjenta, och fortgår så någon tid med förnyad ifver. Snart öppnas dock hans ögon och han finner att allt detta omak är en dårskap, ty dels har han af renskrifningen föga att lära, om icke att innöta en ledsam och konsus kurialstil, dels länder honom allt hans arbete icke till något företräde framför de kamrater, som taga sin syssla på föregående, beqvämare sätt. Hans håg slappas, han gör såsom alla andra, hinner icke längre emottaga några bref till afskrifning, utan infinner sig blott då och då för att visa sig, i bästa fall utväljande den dag, då han kan hjelpa till med att utskrifva någon föredragningslista, i vanligaste fall just undvikande den dagen, som är förenad med något besvär.