Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1855, sida 1

ra sosdater lätt och dödat ett par hästar; emellertid besvarade soldaterna på ögonblicket siendens eld. Deras karbiner träffade bältre än rösarrnes trattformiga trabucos; en kula krossade låret på en af flyktingarne och han störtade till jorden. De andre tänkte ej på att försvara sin kamrat; man lät honom falla i rättvisans händer och smög sig undan, i skydd af de tätt bevuxna sluttningarne på de närmaste sierras. Den sårade hade ej lust att låta fånga sig lefvande. Med ryggen mot ett träd, hvilande på det ena knaet, som han ännu hade öfrigt, utmanade ban soldaterna med hånande ord och höll den gapande mynningen af sitt skyddsvapen emot dem. var det laddadt eller icke? soldaterna kunde ej veta det, och ingen af dem hade vidare åtrå efter att förvissa sig derom. Under några minater höll banditen, lik det sårade vildsvinet, som kämpar mot en flock hundar, sina angripare från lifvet; men plötsligen satte en korporal sporrarne i sidan på sin häst och jagade i sträckt galopp lansen igenom bröstet på den sårade, så att han naglade honom fast vid tradet. Vapnet sjönk ur banditens hand, hans ögon, hvari raseriet annu asspeglades, tillsloto sig, och han uppgaf andan. (Forts.)