Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1855, sida 1

tjenster elier enskilta uppdrag helldre än åt statens tjenst. Hari ligger ock orsaken hvarföre det redan börjat mycket klagas öfver brist på prester, brist på officerare, brist äfven på ambetsmän i de s. k. civila verken. I stället för att instämma med dem, som häröfver höja bittra klagovisor, anse vi det öfverklagade förhållandet vara ett ganska lyckligt tidens tecken. Det fanns en tid, då hvarje. ung man af familj eller förmögenhet nödvändigt skulle bli ämbetsman. bet var den enda våg, på hvilken han utan anstöt sjelf kunde förvarsva sitt bröd. Att förtjena det på en annan väg, såsom i ett industriellt yrke, var alldrig rätt passande och tillbörligt. Foljden blef, att ambetsverken blefvo öfversvämm;ade af sökande, hvilka vid hvarje ledig plats insunno sig med hungrande ilver, redo att för dess ernående underkasta sig tiggeriets och lycksökeriets alla förödmjukelser. Lyckligt att detta nu blifvit annorlunda. Lyckligt äfven, ati de industriella yrken ej blott kommit bättre till heders, utan ock kunnat i sig upptaga män med kunskaper och sann bildning. Detta kan dock komma att gå alltför långt, ja så långt att statsmachineriet delvis stannar, och det måste gå derhän, om ingen förändring söres i ämbetsmännens ställning. Denna är nemligen på alla vägar högst otillfredsställande. Betrakta vi den civila ämbetsmannabanan, så se vi der det vanliga förhållandet, att, derest ej särskilt gynnsamma omständigheter göra undantag från regeln, en tjensteman först efter 10 a 15 års tjenstgöring — ofta ända till 20 a 30 års — har hunnit den punkt, att han kan anses äga en någorlunda sjelfständig bergning. — På den militära banan är förhållandet nära nog detsamma, alldenstund sällan någon hinner till kaptensgraden, förrän efter 12 a 15 års tjenstgöring. och då han ändteligen hunnit detta mål möta honom äfven der mycket små löneinkomster, hvilka ytterligare förminskas för dem, som äga skulder alt betala rånta på — Inom kyrkans tjenst står det åj bättre till. Det stora flertalet af adjunkter uppnå först på äldre, lefnadströtta dagar det målet, att erhålla en komministratur eller ett mindre pastorat. — Skolan erbjuder föga fördelaktigare villkor. Åratal af mödor lönas slutligen på ett sätt, att den öfveransträngda skolkarlen på den ändteligen uppnådda högsta lönen icke kan lefva med familj. — Sådant är det ollmånna förhållandet, det öde, hvilket den stora mängden af tjensteman åro underkastade. Ibland dem finnes ett fåtal af lyckligare lottade, som hufvudsakligen genom närheten till nådens solsken kunna till egna sig de högt och alltför högt lönade platserna i staten, såsom stora pastorater, vissa sportelbärande befattningar, m. m. Det lider således intet tvifvel att ju här, såsom i alla andra delar af vår samhällsorganism, tarfvas en grundlig reform, bestående i ett rätt ordnande af alla tjensteåligganden, en rältvis förI delning af lön och inkomster, ett rättvist befordringssystem, som icke undertrycker och tillbakahåller, utan framkallar och upplyster den sanna förtjensten; hvilket allt åter sammanhänger med den totala omstöpningen af samtlige våra ämbetsverk, att icke säga hela vår förvaltning, så att göromålen blifva sörenklade och derigenom förminskade, hvarigenom en hop tjenster kunde indragas. Det ena sammanhanger har så med det andra, att utan en genomförd reorganisation hvarje förandring endast blir lappverk. Men att företaga en sådan reorganisation skulle ä den styrelses sida, af hvilken allena den kan utföras, fordra långt I ) H mera insigter och kraft än man kan boppas hos oss på lång tid vinna. Det blir oss således intet annat villkor öfrigt än att Jåta sakerna. åtminstone i allt väsentligt, gå såsom de gå, till dess styrelsen finner sitt eget sjelfbestånd fordra att den genomgripande föranI I dringen vidtages. I lösa tyglar öfver stockar och stenar, likt sör