Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1855, sida 2

ga ställen, blifva slutligen liksom svalorna och isfoglarna, som bygga sina nästen omkring dem: de sänka sig sällan ned till jorden. Rositas moder dref en liten handel med tråd och nålar; men det gick temligen smått med kommersen, så att dottrens närvaro som oftast ej behöfdes. Rosita njöt således en fullkomlig frihet och saknade ej heller någonsin skäl att komma ut; butikdörren, som alltid stod öppen, inbjöd henne ständigt till nya spatserturer. När hon tillfälligtvis någon gång hade något att uträtta hemma i huset, så varade det ej länge, innan en eller annan medlidsam grannqvinna inträdde och sade till modren: — Donna Mercedes, jag bar ett långt ärende att gå; ni tillåter mig väl att taga Rosita med mig, ej sannt? Och Rosita afvaktade ej engång svaret, utan var ute igenom dörren som en afskjuten pil. Hon genomströfvade således denna stad, som är helt och hållet försjunken i lustbarheter, yppighet och fåfänga, i alla dess riktningar. Hon pratade mycket, hörde många historier, som just ej voro af den natur, att de kunde dämpa en ung flickas uppblossande passioner, och gick så hem med det fasta beslut att också ha sin lilla roman. Utkastet till denna roman var allaredan fårdigt, såsom vi sett. Lika naiv som oförsagd,