Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1855, sida 1

rom och mjölke, och lät den rinna i ett kär med vatten och der blandas, skulle samma verkan uppkomma. Men han sann tillika att om de sålunda befruktade romkornen skulle komma till lif och ungarna ur dem utkläckas, så borde de sättas, i alla afseenden, i samma sörhålande till den omgifvande naturen, som de romkorn, hvilka fiskhonan fållde sjelf i vattnet: de borde sättas i klart, rinnande vatten bland grus och småsten. Efter flera, förmodligen misslyckade försök, ty han arbetade i många år med sin upptäckt, innan han offentliggjorde den, lyckades han slutligen att uppfinna en behållare, hvari romkornen med passande omgifning kunde utkläckas. Han lät, för detta ändamål, af ekbräder göra sig en fyrkantig holk, 12 fot lång, 13 fot bred och 6 tum hög; på ena ändan lemnades en öppning 6 tum i fyrkant, hvari sattes ett tät galler af ståltråd eller messingstråd; och på öfra sidan vid motsatta ändan gjordes äfven en öppning 6 tum bred 4 tum lång och tillslöts likaledes med ett galler. På öfra sidan var ett större lock, som kunde öppnas och tillslutas. På bottnen i denna holk lade han ett I tum tjockt lager af ren sand och grus, och på detta en bädd af småkislar, stora som nötter eller ollon. Den sålunda tillredde holken nedsättes i ett rinnande vatten, helst i bäck eller rännil, som rinner ut i en damm, och så att vattnet går in genom ena gallret och ut genom det andra. I denna holk strös de befruktade äggen bland småstenarna, så att de ligga under ytan af det genomflytande vattnet. Man bör då och då efterse om någon slam fästat sig på dem, ty då böra de varsamt rengöras med en pennfjäder eller pensel. Tiden som åtgår från romkornens befruktning till deras kläckning är mycket olika, dels efter skiljda fiskslag och dels efter olika temperatur i vattnet; i ljummare vatten är den mindre långsam än i kallare. Hos Laxen utsättes den till 6—7 veckor. De utkläckta ungarna lät han blifva qvar i holken ännu 5 veckors tid, hvarefter navelblåsan försvann och de började söka föda utom sig i vattnet. Jacobi yttrar sjelf om sin siskodlingsmethod, att om den blefve använd för alla slags fisk, skulle den förskassa stor vinst. Han ämnade den således icke blott för vetenskapliga iakttagelser, ännu mindre för att väcka uppseende som kuriositet, utan för ett allmännare ekonomiskt gagn. Också spridde hans upptäckt sig snart från vetenskapen till industrien. Den användes först i större skala i Hanover och med den framgång att de fiskar, som derigenom frambringades, blefvo föremål för en betydlig handel, och Jacobi blef af engelska regeringen belönad med en pension (Coste p. a. st. sid. 11). — Flera naturforskare hafva anställt försök med den konstgjorda rombefruktnings-methoden, och allestades der man rätt förfarit har den lyckats. Spalanzani, Prevost och Dumas hafva genom den kommit till sina märkvärdiga upptäckter; och Rusconi, Vogt och Agassiz hafva, genom att begagna denna upptäckt, kunnat, i sina laboratorier, följa hela utvecklingsgången af Sutaren och Siken. En af de stora fördelar, vetenskapen kan deraf vinna, är äfven den att genom säkra rön kunna afgöra hvilka s. k. arter låta blanda sig och frambringa bastarder och derefter äfven genom försök afgöra, om dessa bastarder äro fertila och i sin ordning frambringa afföda, samt om denna blandning slutligen antager en fortfarande konstant form. Dessa rön kunna möjligtvis komma att låta naturforskaren blicka längre in i naturens verkstad än hittills, och möjligtvis lära honom, huru s. k. arter ofta tillkommit. Man har redan, genom att blanda rom och mjölke af Lax och Foreller, frambringat afföda; och dylika försök fortsättas. Men jemte det denna upptäckt riktat den fysiologiska vetenskapen, har den äfven, som ——— ess—D—D— ——