Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1855, sida 1

missbruka ej den srihet, som hon låter er ha; lyssna till don Gregorios råd; han ar en srom och förståndig man med mycken erfarenhet. Gå, sennorita! Vid dessa allvarliga ord, som uttalades med en viss högtidlighet, såg Rosita upp till löjtnant Patrick med en blick, som uttryckte lika mycken förundran som rörelse. — Ni jagar mig bort? sade hon med sänkt röst. Jag uttröttar er, don Patricio! Men huru kan en fattig flicka från förstaden ha så goda manär och ton som en förnäm dam? Lär mig att uppföra mig så som niönskar... — Jag jagar ej bort er, svarade don Patricio, men det är nödvändigt, att jag får vara ensam. Om jag talar så öppet till er, så är det derför, att jag hyser ett sannt intresse för er. Min afsigt var ej att göra er ledsen eller såra er; tvertom, jag ville bibringa er mera aktning för er sjelf. — Se. det kallar jag väl taladt! utropade Rosita och reste sig stolt. Ni har en något för högdragen blick och förer ett alltför strängt språk; men ni är god. Jag lyder er och går. När vi härnäst träffas, skall ni ej kalla mig sennorita, utan kort och godt Rosita. Adjö, caballero! Ferväl tills vi återse hvarandra... Hon var med raska steg allaredan vid dör