Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1855, sida 1

ren, då hon ännu en gång vände sig om och tillade: — När ni skrifver till er mamsell syster, så säg henne, att jag tycker om henne! Då Rosita var borta, märkte löjtnant Patrick, att han vid detta första sammanträffande redan visat sig alltför estergifven. Den unga flickan hade gjort honom förtretad genom sina ogenerade manr; men hade han med fasthet tadlat hennes uppförande? Hade han uttryckligen förbjudit henne att återkomma? Var det hans enda önskan, att ej mera få se henne? Utan att han ville tillstå det för sig sjelf, var han likväl förvånad, att hos denna unga limarinska, som ej åtnjutit någon uppfostran, finna ett medfödt behag, som till en viss grad ersatte bristen på uppfostran. Han frågade sig sjelf, hvarföre han, i stället för att genast afvisa den unga flickan, låtit sig öfverraskas och förvirras af hennes padder, huru det var möjligt, att hon, trots det tafatta i sina manår och sitt tal, dock kunnat göra intryck på honom. Detta var frågor, som icke så lätt lato sig besvaras, och som länge sysselsatte honom. Å sin sida tänkte Rosita också mycket på detta sammanträffande, under det hon gick hemåt. — Dessa främlingar, tänkte hon, hafva likväl rätt besynnerliga fördomar. De förskansa