Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1855, sida 1

I n Om Fiskodling. Vid anmälan häromdagen af prof. S. Nilssons sednast utkomna del af Sverges Fauna, lofvade vi upptaga i sin helhet den berömde sorfattarens uppsats om -Fiskodlings, ett ämne, som på sednare tider börjat ådraga sig en väl: förtjent uppmärksamhet, och särskilt bör hehjertas på vår vestkust. Under tiden har Aftonbladet förekommit oss med återgifvandet af ifrågavarande uppsats, men då flera af våra läsare icke torde ega tillgång till Aftonbladet och då vi särskilt blifvit dertill uppmanade, meddela vi i dag början af prof. Nilssons intressanta framställning. Den lyder sålunda: aDet finnes tre slags fiskodlings metoder, af hvilka hvardera lämpligast kan användas för olika slags fisk: Den första metoden synes mest passande för odling af sådana arter, som fortplanta sig i stillastående eller långsamt flytande vatten: insjöar, dammar, floder och åar. De fiskarter hos oss, som isynnerhet borde, genom denna metod, förökas äro: Braxen, Aborren, Gösen, Gäddan, Aspen, Karpen, Rudan, Sutaren, Iden m. sl. Dessutom borde man äfven plantera åtskilliga sämre fiskar, som föröka sig starkt och tjena de bättre till föda: Björkna, Löja, Elritza, Nors m. fl. Efter vattnens och bottnens olika beskaffenhet, bör man välja de fiskar, som deri planteras; Aborre, Gös och Asp trifvas bäst i rent vatten med sandbotten och för Gösens underhåll planteras helst Nors. Ruda och Sutare trifvas bäst i vatten med dybotten. För Gädda kan i dammar planteras Dammruda. Denna fiskodlingsmetod är uppfunnen här i Sverige kring medlet af förra seklet af en rådman C. Fr. Lund i Linköping och af honom praktiserad i sjön Roxen, men den ådrog sig icke den uppmärksamhet, den så väl förtjente; nu har den utomlands blifvit upptagen och berömd, hvarföre den snart torde komma att allmännare användas. Rådman Lund blef uppmärksam på att då fisken skall lägga rom, går han merendels upp vid grund, kärr eller stränder, för att lägga den i det ljummare vattnet; vidare varsebles han att den rom, som blifvit fästad vid granriset i mjärdarna af abborre och mört, som i dem ingått att leka, kommer till fullkomlig sutklackning, långt bättre och säkrare än den som faller till bottnen, och af hvilken knappt något enda korn kommer till lif. Efter dessa iakttagelser anställde han försök och fann att fiskplantering säkrast kunde verkställas på föllande sätt: -Han lät af bräder göra sumpar, till vidden rymliga, men grunda, med bottnar, men utan lock; väggarna, som blefvo genomborrade med runda hål, kunde genom leder (hängslor) eller kavelbommar i bottnen nedsallas, när man ville. Dessa sumpar nedsänkas vid landet i en sjö der man fiskar, och helst på ställen der lugn och solvärma kunna bidraga till romklåckningen. Sedan botten och väggar i sumpen blifvit beklädda med granris (n.b. der sådant ej finnes, synes enris eller annat ris kunna användas), släpper man dit den romstiana och mjölkfulla fisk, som man fångat, och man bör dertill välja sådana exemplar, som redan ha slytande rom och mjölke, men ej mer an ett slag i hvar sump, och ej slera än som kunna så plats, utan att trängas. Nar de gått i sumpen 2-3 dagar, bör man efterse om de lekt och lemnat sin rom på riset, hvarefter de uptagas med en håf och begagnas för köket. Vaggarna på sumpen sallas då ned och riset bredes sakta ut mer och mer att det ej ligger för mycket tillsammans. Nastan alla romkornen komma genom detta förfarande till lif, då deremot af den rom, som lägges i sjön, helst i djupt vatten, icke en tiondedel kommer till lif. De lagda och befruktade romkornen svälla småningom; på 8:de eller 9:de dygnet börjar sostret i dem röra sig och efter andra 8-9 da