Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1855, sida 1

— c—————— Rosita tog så mycket derutaf, som hon kunde bära i sina båda händer, och betalte utan att pruta; derpå tillkallade hon sina små grannflickor och trakterade dem på trottoiren. Det var väl värdt att se dessa glada, lekfulla barn, med håret fladdrande för vinden, med de svarta, djupa ögonen, äta lackerheterna, dansa och fladdra omkring gatuhörnet likasom ue flock papegojor i skuggan af en liten lund. När de blesvo alltför högljudda, antog Rosita en mine som en drottning och påbjöd tystnad; och då lydde de, ty hon var ju en stor flicka på ljorton år. GCuldstycket, som blifvit vexladt i småmynt, bortsmälte i Rositas händer liksom konfekten emellan hennes tänder. Då hon var sardig med picanteron, såg hon, att det ännu var en half piaster öfrig. Hvad skulle hon göra med den? ... Frågan var snart afgjord. Vid ropet: ,Quar.nta mil pesos! som med en stark och valklingande stamma genljöd från en angränsande gata, var Rosita allaredan på benen. Tjugefyra tusen piaster kunde vinnas nästa dragning! ... Detta var meningen af de tre ord, som lottsör-aljaren utropade, i det han såg upp till alla fönster och kastade en frågande blick på alla förbigående. Med blackbuset hängande vid baltet och pennan bakom örat gick han midt i gatan för att spara kun