Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1855, sida 2

ärm och lade högdraget armarne i kors. Rosita hade gerna velat utbetala summan; men denna skarpa lexa, som skrifvaren gaf henne, jagade henne straxt på flykten. Då hon aflägsnat sig från det stora torget, upplöste hon den ena ändan af sin shawl och började räkna pengarne, som hon gömde deri. — Fyra, åtta, tie, tjuge realer! sade hon för sig sjelf, i det hon eftersåg sin kassa; hvad det var dumt af mig att blifva så förvirrad! Jag skulle heldre rent ut sagt hans namn, nu vet jag det ju, och skrifvit: Sennor don Patricio ... Brefvet hade allaredan nu varit fårdigt, och om en half timma hade han haft det i sina händer ... Ja, men han har visst allaredan fått många sådana bref under den tid, som han uppehållit sig i Lima; månne han skulle läsa ett ifrån mig, — svara derpå? ... Nej, jag skritver ej. Jag vill heldre se att få fatt på Tia Dolores. Och nu gick hon bort och bultade på en liten dörr i Borriquerosgatan. Tia Dolores var en aktningsvärd duenna, som böjd af ålderdomen, gick med möda, stödd på dat men detta hindrade henne ingalunda s DÅ rån, att springa staden rundt omkring från mor: Mill afton. -Nå, min flicka, sporde den gamla mec ersot stämma, hvad ar på sarde? NAC