Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1855, sida 1

—— — —p——— — Hr de, som redan besann sig på sin vanliga plats. Han sof med cigaretten bakom örat, händerna i kors på magen och benen utsträckta under pulpeten. Rosita gick slera gånger fram och tillbaka förbi honom, utan att hennes saya hviftade honom upp ur sömnen. Hon stötte sakta till honom med armbågen, derpå litet starkare, så att escribanon upplyftade hufvudet och gned sig i ögonen. Han fattade mekaniskt sin penna, lade undra delen af armen på ett ark papper för att slätta ut vecken och upplyftade nu sitt skrifvareansigte, i det han frågande betraktade den unga flickan. — Nå, sade skrifvaren halfhögt. Mi guerido! ... hvad vidare? Med dessa ord utkastade han med säker band mi guerido! på papperet och insvepte denna början i en sky af slängar och grannlåter. — Mi guerido, återtog Rosita; men jag vet verkligen icke, om jag törs begynna sålunda. — Så äkan det papperet begagnas till en annan, mente skrifvaren. Hvad skall jag då sätta? Sennor caballero, excellentissimo sennor? ov... Så tala då, ninna, skall jag sitta med pennan i vädret tills middagen? — Kors, svarade den unga flickan och dolde sig bakom en af pelarne, som gaf skugga åt skrifvarens pulpet: hur svårt det är att skrifva till en, som man aldrig talat med! .... Så 2