Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1855, sida 1

— — —k————— — försökt att beskrisva, är högst ärorik för de franska och sardinska trupperna. Å franska sidan stodo blott 12000 man infanteri och 4 batterier artilleri emot Ryssarne, under det Sardinarne hade 10,000 man i position, af hvilka 4,500 man voro i elden, och 24 kanoner. Ryska stridsmakten bestod af 50 å 60,000 man infanteri med 160 kanoner och 6000 man kavalleri. Vid denna olikhet i antal begriper ers herrlighet lätt, huru svårt det skulle hafva varit att försöka att begagna de vunna fördelarne till ett förföljande af fienden. Ryssarnes återtåg var dessutom betäckt genom elden från det på Mackenzihöjden stående srofva artilleriet. Ryssarnes förluster anslås till 5 a 6000 man med inbegrepp af 600 fångar, under det de allierades ej utgöra mera än 1000 man. Denna lysande drabbning har väckt den största förtjusning i de allierades leder och medan den förlänar Fransmännens vapenbragder ny glans, gläder det mig på det högsta att kunna omtala den oförsagda hållning och den tapperhet, som ådagalades af sardinska trupperna under general della Marmora, hvilka för första gången utgjöto sitt blod i kampen emot vår gemensamme fiende, som nu stör freden i Europa. Kapten Mowbrays batteri af 32-pundiga haubitzer uppställdes vid sardinska trupperna och gjorde förträffligt gagn, enär det förhindrade fientliga artilleriets framryckande. Vårt kavalleri under general Sir J. Scarlett var uppstäldt på slätten vid Balaklava, beredt att begagna hvarje sig erbjudande omständighet. Men ingen anledning gafs att göra bruk af dess tjenster. Times korrespondent meddelar en ganska utförlig bataljberattelse, hvilken, efter en beskrifning al terrängen och Sardinska förposternas tillbakaträngande, väsentligen lyder som följer: Rörande Ryssarnes angreppspunkt sväfvade vi icke mera i ovisshet, ty vi sågo snart 3 kompakta infanterimassor anrycka på den midt emot franska ställningen liggande yta. De af dem valda punkter voro bron och den till höger liggande kullen. I trots af den häftiga franska och sardinska elden, hvarmed de helsades i fronten och flanken, sramryckte dessa massor i bästa ordning ända till ån; der skiljde sig första kolonnen från de öfriga, och öfverskred i 2 afdelningar den för närvarande nastan öfverallt vadbara åen, utan att först afvakta de efterföljande flyttbara bro-equipagerna, och stormade sedan emot bron och kullen till höger. Allt detta hade skett, innan de allierade hunnit ordentligt träda i gevär. 20:de lätta och 2:dra Zouaver bataljonen hade att uthålla första anloppet och de gjorde det med största tapperhet. Men äfven Ryssarnes anfall var lysande. Utan att lossa ett skott, stormade de fram med en liflighet, som man knappt sörut sett hos Ryssarne. Så försäkra åtminstone sranska soldaterna. Det var friska, nyligen från Polen anlända trupper af 2:dra armåkorpsen och 5:te divisionen. Men deras Stridslust var snart bruten; de blefvo på båda sina anfallspunkter, vid brön och kullen, tillbakakastade. Vattenledningen bildade Fransmännens hufvudförsvar. Ungefär 9 till 10 fot bred och flera fot djup, löper den långs kullen och utgör ett ypperligt försvar för de gångar som leda till densamma. Men detta oaktadt satte Ryssarne till höger öfver densamma och begynte att klättra upp för kullen; då besköto dem sardinska batterierna i flanken, så att de hoptals nedrullade i vattenledningen. Anloppet hade icke varat längre än 10 minuter. Ryssarne föllo tillbaka, men stötte ge: nast på sin andra kolonn, som i stormsteg kom anryckandes till deras understöd, och nu rusade de begge förenade för andra gången framåt till anfall. Imellertid hade 3 kanoner förts öfver ån; infanteriet vadade ofta ände till bröstet i vattnet, genom åbadden, upp