Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1855, sida 1

för honom, samt förlusten af deras sista förhoppningar. — Nitt barn! sade modren. Amarella har rätt. Du m ste lemna klostret. Dessa ord framkallade en våldsam kris: Tolla utbrast i tårar. Hennes minne, hennes omdömesförmåga, hennes passion, hennes kroppskrast, allt uppvaknade plötsligt. Hon skrek: — Det år omöjligt! Han är ej i stånd at bedraga mig. Dessa bref har han skrifvit föl att vilseleda sin onkel; han vill söka vinne honom genom en låtsad underdånighet. Do har icke förstått honom, du känner honom ej — jag, jag ensam känner honom. Fördöm honom ej! Han är trofast; jag ansvarar för ho: nom! Det är omöjligt att han, som är så god och from, på fyra månaders tid kan ha blifvit förvandlad till ett odjur. Hans bref andas de adlaste känslor. Han uppmanar mig att bedja till Gud, jungfru Maria och alla helgon, oct sjelf beder han från morgon till afton. (Forts.)