Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1855, sida 1

Den 3 September. Det satt, hvarpå den stora europeiska frågan behandlas af engelska pressen, är af vigt och intresse alt observera. Allmänna opinionen och pressen i Storbrittanien utöfva ett afgjordt inflytande på hvarandra; pressen är der en af de ådror, genom hvilka det politiska lifvet friskast cirkulerar, är på en gång opinionens ledare och tolk. Medan den bearbetar dagens frågor, belysande dem från alla sidor, måste den på samma gång se sig om, att den ej förlorar sitt fotfåste på allmänna opinionens grund; de mäktigaste publicistiska organerna följa med nästan ängslig uppmärksamhet de skiftningar, som föregå i denna sednare. Genom denna sin ställning vinner pressen i betydelse, utan att, betraktad i sin helhet, förlora något af sin sjelfständighet. Den har ej utan skäl blifvit kallad Europas sjette stormakt och på sednaste tiderna måhända mer än parlamentet inverkat på Englands inre politiska förhållanden och genom dem på de allmänna europeiska. Krigets kraftiga fortsättning är engelska pressens nästan enhälliga lösen, och ryska maktens inskränkning inom gränsor, som ej hota Europas framtida säkerhet, betecknas af densamma såsom krigets mål; men de medel, genom hvilka detta mål skall vinnas, utgöra ännu ämnet för den publicistiska diskussionen. De politiska förhållanden, i hvilka den orientaliska krisen fann Europa, gåfvo redan från början en besynnerlig anstrykning åt krigsoperationerna; det såg ut, som man ex officio bekämpade Ryssland, men under striden blott hyste ett allvarligt bekymmer, nemligen huru man skulle behandla motståndaren, för att visa honom största möjliga miskundsamhet. Engelska nationen, sedan den en gång hissat krigsflagg, kunde ej i längden tåla ett dylikt spegelfåkteri; det var ej utan skäl, Aberdeenska ministeren misstänktes för dubbelt spel, och denna misstanke, väl rotfästad i opinionen och sedermera bekräftad från mer än ett håll, bidrog till dess fall. Sedan dess har kriget förts med större eftertryck, och numera lär väl ingen finnas, som betviflar, att Napoleon II och engelska kabi