Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1855, sida 2

rien ihop. Madam måtte väl se att han inte har ett tecken af Holländarn qvar uti sig. Madamen: Så di kan hitta på. f Herrn: Nå jag måtte säga! Jag önskar blott att kal ven, på det att ingen måtte skratta åt Com.-Coll., bär i Sverige ej bölar om sjn resa på Holländska. iat Helt förundrad öfver berättelsen, som är fullkomlig? enlig med sanningen, återvände jag hem och beundrL de i stillhet Com. Collegii vishet. Hvad det är godt att kunna rita. fö icke länge sedan tilldrog sig i London en högst ber synnerlig händelse, hvarvid en ganska öfvad och djer tjuf ändå blef öfverlistad. En ogift herre, utmärkt såsom karrikaturtecknare hade fått gikt i båda fötterna, och det till den grad, att han omöjligen förmådde röra sig ur stället, ute? lät i en stol med trissor rulla sig ur det ena rummet i det andra. En af polisen känd stortjuf, som hade fått veta mår larens missöde, beslöt att begagna sig af tillfället Han afpassade således en stund, då den sjuke had? skickat bort sin betjentgosse i ett ärende, smög sis från förstugan genom köket och derifrån en trappå uppföre, till den våning der herrn bodde. Alldeles efter beräkning lyckades han genom den ostängda dörren inkomma till den sjuke, som han träffade ensam och fullkomligt hjelplös. Det gör mig ondt, att finna er i en sådan belägen: bet, yttrade tjufven; ,er dräng är bortgången och ul kan icke rora er ur stället. Den sjuke studsade, men skälmen fortfor: 5Det är oförsvarligt, att man lemnar er så här aller na och vid ostängda dörrar, ty — ser ni nu hvad söllden deraf blir? ... Jag ter mig den friheten; alt tlkegna mig det här uret med tillhörande kedja, som ligger här på bordet; och då jag märker, att nycklar ne ligga framme, så öppnar jag, naturligtvis, lådorna, för att se hvad som der kan vankas. ,Var så god svarade herrn, som väl visste att alla motsägelser här skulle tjena till intet. Tjufven förlorade ingen tid; han rassade åt sig en mängd af silfver och andra dyrbarheter. Inom tio minuter hade han packat alltsammans i ett knyte, gjorde en djup bugniog för egaren och försvann. Målaren hade väl gikt i fötterna, men icke i händer na, med hvilka han under tiden ej varit sysslolös. Han hade, nemligen, utan att tjufven märkte det, med en blyertspenna afritat denne på ett pappersblod, som låg framför honom på bordet; och då detjenten snart derefter återkom sände han honom: med porträttet, jemie en berättelse om hvad som förefallit; till polisI byrån. Konterfejet var så förvånande likt; att alla närrarande polistjenstemän genast igenkände den beryktade skålmen, hvilken så ofta varit for sina bofstycken antastad och bestraffad. Han esterspanades derfore ögon blickligen och ertappades innan hen ännu hunnit föryttra: något af det rånade. . Inom tvenne timmar blel han förd till målaren, som återfick alla sina tillhörisheter, och ännu innan veckan var förliden, befann han sig på väg till Botany Bai. Själsfrånvaro. Män, hvilka vända hela sin uppmärksamhet. nästan åt ett enda båll, d. ä. sysselsätta sig uteslutande med en enda vetenskaop, lida ofta af en distraktion, hvaraf man har många rätt roliga exempel. I Massachusetts lefver, enligt hvad ett amerikanskt blad berättar, för närvarande, en andlig man, som under sina anfall af distraktioner icke blott stoppar på sig alla näsdukar, som komma honom under händerna, utan äfven har i sina fickor, då han kommer ifrån en sup, både servietter och många andra saker. Detta har för honom blifvit en sådan vana, att hans fru, bvarje gång han: hemkommer från ett sällskap, genomsöker hans fickor, för att sedan kunna till de olika egarae återstalla de i distraktion tagna effekterna. — Nyligen fann hoa i hans rocksicka ett vackert sidenforklåde med band och allt. Mannen förmådde d redogöra för sättet huru han öfverkommit det och saken hade en temligen hemlighetsfull anstrykning. Följande dagen upplystes dock sammanhanget, genom ett ungt fruntimmer. som hade varit i samma : sällskap, der den lärde tillbringat sid afton. Hon hade, under en stund, varit med honom iubegripen i ett ifrigt samtal, som särdeles mycket intresserade dem båda. Derunder ansåg professora den unga flickans förkläde för sin näsduk och började stoppa ner det i sin ficka. Damen, som käcde hans distraktioner och som för ingen del ville störa samtalets gång, upplöste helt oförmärkt banden på sitt förkläde och fann det icke litet roligt, då hon såg plagget så småningom instufvas i den lärdes rymliga ficka. En märkt tiidragelse. En händelse afnägot ovanligare beskaffenhet tilldrog sig för någon tid sedan i ett af Englands mellersta grefskaper. Ea prest dog, och hans mor och systrar, som ihågkommo att de ej egde något porträtt. som kunde erinra dem om den hädangångne, beslöto att före begrafningen låta porträttera honom. Ett ungt fruntimmer, bekant som skicklig porträttmålerska, anmodades att utföra teckningen. Med bitrade af en af husets tjenstesolk lossade hon svepningen och satte kroppen i den erforderliga ställaingen; men hon blef under tiden bortkallad och arbetet uppsköts till middagen. : Omkring kl. 12 företog hon det änyo och var under en timmas tid sysselsatt med att asteckna den döde. Vid detta stadium af arbetet sjönk genom någon osörklarlig rörelse den dödes hufvud ned åt ena sidan. Utan att det minsta låta skrämma såg, fattade artisten varsamt i hufvudet för att sätta det i dess förra ställning, då, o fasa! ögonen öppnades, och dea döde, stirrande henne i ansigtet, frågade: Åhvem är ni? Den unga artisten tog utan fruktan bandaget från hans hufvud och gned hans tinningar. Han märkte genast svepningen och brast ut i ett muntert skratt. Artisten gick belt lugnt att tillkalla hans familj, hvars glädje lättare låter j tänka än beskrisva sig. Samma afton intog han, som legat tre dagar i sin svepning, begråten af moder och systrar, sin vanliga plats vid deras tebord och är i detta ögonblick stadd på en utslykt till Pariserexposi