Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1855, sida 2

Å —L—Tys—ä — Hon var icke lyckligare derför. Lello hade ej tillskrifvit henne srån den 16 Juli till den 1 Oktober, undantagandes brefvet af den 11 Angusti, hvilket hennes föräldrar noga aktade sig att låta henne få läsa: hon hade således på två och en half månader ej afhört något från sin Lello. Hennes känslor hade genomgått detta grymma prof: hon älskade med förtvislan i hjertat, men hon älskade. Utan att tröttna fortfor hon att tillskrifva den, som alls icke svarade henne. Aldrig hörde man en klagan komma öfver hennes låppar; hennes lugna och resignerade smärta var en uppbyggelse för hela klostret: nunnorna lärde i hennes 8 ola den sällsynta och höga konsten att lida utan knot, och att tillbedja den man älsker, tillochmed i hans sörvillelser. De allvarligaste bland dem förklarade den sorgliga romanen, hvilken sålunda. utspann sig framför deras ögon, ungefär på samma sätt som vissa naivt andaktiga sinnen förklarat sig Salomos höga visa. O att vi, sade de, mätte komma att älska vår himmelske brudgum så, som hon älskar sin Lello! (Forts.)