Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1855, sida 1

ka bättre syllde tidens behof af en hildnin grundad på kunskap om sak och ej på glossor. Det är vår stora lycka att vi i så fall äga undervisningsfrihet, som kan i någon mån mildra felen och bristerna hos de allmänna läroverken. Med anledning af denna sista omständighet kunna vi ej neka oss nöjet, att återgifva slutet af den i Aftonbladet meddelade uppsatsen af Bastiat, deri, såsom läsaren skall finna, en mängd ypperliga sanningar finnas uttalade, utvecklade med den bindande bevisningskrast, som tillhör denne utmärkte skriftställare : Lasaren dömme sjelf af följande sramställning: Jag vill nu, säger Bastiat, yttra något om ett ord, som ofta blifvit nämndt under denna debatt: det är ordet enhet; ty många personer se i de akademiska graderna ett medel att påtrycka alla intelligenser en, om också icke förnustig och nyttig, åtminstone enformig och derföre, i deras tanke, god riktning. Enhetens beundrare äro särdeles talrika, och det af lätt begripliga skäl. Genom en gudomlig anordning ha vi alla stark tro på säkerheten af vårt eget omdöme, och vi tro ej att det i verlden ges mer än en riktig åsigt, nemligen vår egen. Också är det vår mening, att lagstiftaren ej kan göra bättre än påtvinga alla densamma, och för större säkerhets skull vilja vi alla vara lagstistare. Men dessa lagstistare efterträda den I ena den andra, och hvad händer då? Jo, att vid hvarje ombyte af lagstiftare den ena enheten aflöser den andra. Undervisningen genom staten gör då enformigheten herrskande, när man betraktar hvarje period för sig; men jemför man de särskilda perioderna med hvarandra, t. ex. konventet, direktorium, kejsardömet, restaurationen, Julimonarkien, republiken, så återfinner man olikheten och, hvad värre är, den förderfligaste af alla olikheter, den som på det intellektuella området liksom på theatern srambringar dekorationsförändringar efter maskinisternas godtycke. Skola vi ständigt läta nationens intelligens, det allmänna råttsmedvetandet sänka sig till denna grad af skam och förnedring? Det ges två slags enhet. Den ena är en utgångspunkt. Den pålagges af styrkan, af dem som för ögonblicket ha makten. Den andra är ett resultat, den stora sulländningen af den menskliga fullkomningssörmägan. Den har sin grund i intelligensernas naturliga gravitation mot sanningen. Det första slaget af enhet har deremot till grund föraktet för menniskoslägtet och till verktyg despotismen. Robespierre var anhängare af detta slags enhet, då han sade: Jag har skapat republiken; jag skall nu äfven skapa republikanare. Napoleon var det, då han sade: Jag älskar kriget, och jag skall göra alla fransmän till krigare. Frayssinous var det, då han sade: ÅJag har en tro, och genom uppfostran skall jag böja alla samveten efter denna tro. Procrustes var det då han sade: Se här en säng; jag skall stympa eller lägga på sträckbänk hvar och en som öfvergår eller ej upphinner dess dimensioner. Den akademiska graden är anhängare af detta slags enhet, då han säger: -alla embeten skola nekas enhvar, som ej underkastar sig mitt program.. Och må man ej invända, att en högre auktoritet kan hvarje år förändra detta program; ty ingenting vore väl mera bedröfligt. Nationen i sin helhet skulle ej vara någonting annat än lerklumpen, som krukmakaren sönderbryter, när han ej är nöjd med den form han gifvit den? Jag kan här ej afhålla mig från att utvisa spåren af denna klassiska konventionalism, som låter oss hos forntiden som dygder beundra hvad som var följden af den hårdaste nödvändighet. Dessa gamle, som man så mycket priI sar, jag kan ej nog ofta upprepa det, lefde af rof och skulle för intet pris i verlden velat röra vid ett verktyg. De hade till fiende hela själarne. Deras tribunaler ära mvekef hadläcI