Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1855, sida 1

sjerde våningen uti ett hus i förstaden Saint Denis. På vägen stannade man utanför CafG de YAmbigu för att spisa glace. På återvägen skämtade Lello mycket öfver denna theaterdygd, som ej försmådde att taga plats utanför ett kaff mellan tvenne obekanta herrar. Rouquette försvarade Cornelia; han påstod att detta ogenerade sätt ej bevisade det ringaste, alt theaterns artister hade sina egna ma ner, och att allt detta ej vore något bevis på ett lätsinuigt uppförande, Kort sagdt, han parerade på Cornelias dygd, Lello parerade emot honom, och dagen derpå klockan syra gingo de uppför trappan till fru Sarrazin. ello hade köpt en bukett; han ångrade det redan så fort han inträdde i rummet. Modren höll på att stoppa en strumpa, dottern stickade på en dylik: herr Sarrazin polerade en gigantisk käpp: han var tambourmajor vid nationalgardet. — Jag gör mig löjlig med mina blommor, tänkte Lello. Om jag anat det, skulle jag hafva tagit med mig bakelser i stället. Han betraktade med förvåning de lithografier som hängde på väggarne. Det var ett galleri af kolorerade bilder, föreställande Melanie, Victorine, Henriette, Julie, brudgummen och bruden. Brudgummen var utomordentligt grannt utstyrd med ringar på alla fingrarne och en