Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1855, sida 2

sv PåJ 19 MS äUTUYVwLö0A Elgland enligt några falska patrioters råd skulle lemna den politiska ståndpunkt, som det häfdat med sina krigares blod, och dermed afstå sitt moraliska och materiella inflytande på den civiliserade verlden. Det vore en feghet att lyssna till dem, som tala om Rysslands kolossala makt och de militäriska nederlag, England påstås hafva lidit. Sir Robert Peel ansåg, att en kristen stat vid Bosforen skulle blifva det kraftigaste bollverket mot Ryssland; men hvilka medel, som än måste tillgripas, är det en nödvändighet att bygga en damm mot czarväldet, som likt lavan från en vulkan utbreder sig åt alla sidor, förbränner fältens skördar och kullstörtar snillets och bildningens m nnesvåärdar. Frankrike och Sardinien stå på Enelands sida, schweiziska och italienska legioner bildas, men detta är ej tillräckligt: man måste lyssna till de röster, som från Östersjön till Svarta hafvet ropa på Polens frihet. Tolaren hoppades få upplefva den dag, då en handling af poI tisk rättvisa mot jordens olyckligaste folk skall försona 80 års smalek; han förklarade tillika, att han hyste oinskränkt förtroende till lord Palmerston, som under sin 40 åriga embetsmannabana städse visat sina sympatier för folkens frihet. — Slutet af sir Robert Peels tal gaf signalen till en vändpunkt i diskussionen; hitintills hade män med aristokratiska namn och sympatier för Palmerstonska ministeren fört ordet; nu uppträdde plötsligt mån af medelklassen, som i de skarpaste ordalag förklarade sig mot den nuvarande regeringen och lyckades slå det aristokratiska partiet ur brädet. Efter sir Robert Peel uppsteg en hr Collett och föreslog följande resolution: Ehuru detta meeting af hjertat önskar polska nationalitetens återupprättande, kan det dock ej glömma, att denna nationalitets undergång hufvudsakligen måste tillskrifvas lord Palmerstons trolösa förfarande åren 1831 och 1846; sålänge lord Palmerston är en kronans tjenare, kan intet förslag till Polens frigörande vara annat än svek och bedrägeri; sanningen al denna resolution bevisas deraf, att lord Palmerston sökt göra kriget så oskadligt som möjligt för Ryssland, men deremot framställt fredssörslag, som skulle sullstandigt upphäfva Turkiets sjelsständighet. En herr Hut understödde denna resolution. Ordföranden lord Harrigton förklarade å sin sida, att Colletts resolution ej hade med saken att skaffa; man hade samlats, för att befordra Polens intressen, men sistnämnda resolution ansåg han vara till Rysslands förmån; man skulle i hvarje fall först rösta öfver lord Ebringtons och sedan öfver hr Collelts andragande. Häremot protesterade Collett. Sedan lord Harrington förgäfves sökt öfvertyga hr Collett, att dennes resolution skulle tillintetgöra alla frukter af mötet, lemnade den förre, åtföljd af de fleste aristokratiske deltagarne i mötet, församlingssalen, hvarefter det segrande partiet valde en herr Thompson till ordtörande och efter en kort diskussion antog hr Colletts resolution med ofantlig majoritet. Engelska tidningarne meddela tvenne nya dokumenter rörande Hangöaffåren; det ena är ett bref från löjtnant Geneste, hvilket i alla detaljer bekräftar Ryssarnes sveksulla och grymma förfarande, och det andra ett svar från amiral Dundas på ryske krigsministern Dolgoruckis sista skrifvelse, i hvilken denna vägrar att utlemna de vid Hangö tilllångatagne Engelsmännen; Dundas vederlägger i detta svar Ryssens argumenter och påpekar osanningarne i ryska berättelsen om aflarens förlopp. De båda franske legitimisterna Chapot och hertigen af Lewis hafva i tidningen Constitutionnel protesterat mot äktheten af det i nämnde tidning offentliggjorda karlistiska dokumentet, åtminstone hvad beträffar deras personer och åtgöranden. Times påstår icke destomindre, att dokumentet är äkta; det bar blifvit funnet hos karlistgeneralen Elio, som för närvarande vistas i Paris. Ännu flera papper hafva enligt Times blilvit funna, som sulsstandigt bevisa, alt Frankrikes legitimister, kejsaren af Ryssland, konungen af Neapel m. fl. söka störta den konstitutionella regeringen i Spanien. Af den i parlamentet upplästa årsberattelsen om tillståndet i engelsk-ostindiska besittningarne, finner man, att utgifterna för desamma ofverstigit inkomsterna; detta betraktas emellertid såsom en tillfällighet, som ej mer skall återkomma, när man engång lyckats upparbeta Indiens af naturen så rika hjelpkällor; såsom de vigtigaste ibland dem räknas de nyupptäckta jernoch stenkolgrufvorna i Himalajabergen och Nerbuddadalen. Ostindiska armben uppgår till 320.000 man. Den politiska ställningen är högst tilllredsställande ; ordning och lugn råda öfverallt, och förhållandet till grannstaterna gifver ej anledning till farhågor för ett krig. ITALIEN. Påfven och kardinalkollegiet hafva uppträdt inför verlden med en kraftåtgärd, Aam Vigar iii i666 3