Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1855, sida 2

KUÄTIJMAÄTS IÅUHMTHUULLECF. ENGLAND. Man vet af en telegraldepesch, att lord John Russell i underhusets möte den 7 Augusti talade om de ringa utsigter till gynnsamt resnltat, kriget enligt hans tanke erbjöd, och om det olyckliga tillståndet i staterna på italienska halsön. Engelska tidningarne meddela nu fullständiga innehållet al detta tal, hvars afsigt ögonskenligen var att stärka tredspartiet, till hvilket lord Russell nu helt plötsligt närmat sig, sedan han några dagar förut förklarat sig i allo öfverensstämrna med de åsigter om kriget, hvilka äro rådande inom Palmerstonska kabinettet. Lord Russell sökte visa, att de allierade hvarken i Östersjön eller Svarta Halvet skulle vara i stånd att uträtta något, som skulle tvinga Ryssland att emottaga de sredsvilkor, vestmakterna finna för godt att framställa, och att kriget numera ej hade något bestämdt syftemål, sedan Turkiet förklarade sig benäget att ingå på Österrikes fredsförslag; man kunde enligt hans mening ej längre föregifva, att kriget föres till tryggande af Turkiets oberoende, när denna makt sjelf biföll de vilkor, på hvilken freden kunnat blifva återställd. För öfrigt ansåg han, att O-terrike och Frankrike i deras förhållande till Itilien gjorde sig skyldiga till samma förbrytelse mot folkrätten, som Ryssland i sitt förhållande till Turkiet. Franska och Österrikiska trup per äro nemligen förlagda såsom besättningar i åtskilliga delar af Kyrkostaten, för att skydda påfven mot folkets missnöje. Russell uppmanade derför regeringen att i förening med Österrike och Frankrike vidtaga åtgärder, genom hvilka det blefve möjligt att befria de sjelsständiga italienska staterna från främmande trupper. . Det bästa i hans tal var en sann och traflande skildring af Italiens sorgliga till stånd, hvari en förbättring, enligt hans tanke, blott kan åstadkommas genom införande af representativa styrelseformer; Sardinien har en sådan och utgör en hedrande motsats till de öfriga italienska staterna. — Palmerston besvarade Russells tal och var sedeles dräpande i sin framställning af det oförklarliga i Russells frontsörandring — ban hade nyss stött i krigstrumpeten och nu plötsligen blifvit en fredens apostel — men då ordningen kom till de italienska angelägenheterna, inskränkte han sig till det yttrande, att närvaron af franska och österrikiska trupper i Italien för närva rande är dikterad af nödvändigheten. För öfrigt är Palmerston utan tvifvel af samma åsigt som Russell, beträffande Italien, ty den förre har alltid uppträdt såsom afgjord motståndare till de större staternas mellankomst, för att hindra frihetsrörelserna i de mindre. Slutligen förnekade han sanningsenligheten af Russells vigtigaste argument, i det han upplyste, att turkiska regeringen alldeles icke gilvit sitt samtycke till Österrikes fredsförslag. Russells tal har naturligtvis väckt största förbittring mot honom, ty sinnesståmningen i England är afgjordt krigisk, att döma af den opposition, som på de talrika solkmötena vi sar sig mot regeringen, blott emedan man fruktar, att den ej vill ärligt genomföra kriget mot Ryssland. Bland de talrika meetings, som under de sednare dagarne hållits i England, har ett till Polens förmån ådragit sig största uppmärksamheten. Detta meeting hölls den 8 Augusti i St. Martins Hall under grefven af Harrington såsom ordförande. Bland deltagarne voro lord Ebrington, sir Robert Peel och en mängd andra parlamentsledamöter, grefve Zamoyski och flera Polackar. Ordföranden öppnade förhandlingarne med ett tal, i hvilket han lemnade en historisk öfversigt af polska frågan och vederlade det ryssvänliga påståendet, att Polens återupprättande ej vore ändamålsenligt eller utsörbart. Lord Palmerston — yttrade talaren — var en bland dem, som hade förklarat sig mot polska rikets återställande af farhåga för ett allmänt krig och de anspråk Frankrike då möjligen kunde göra på Belgien; ickedestomindre hade Palmerston erkänt, att Rysslands öfverherrskap i Polen innebär en hotelse mot Tyskland; han borde just af denna orsak förklarat sig för ett oafhängigt Polen. Men oaktadt hans åsigt i denna fråga hade man, enligt talarens förmenande, intet skäl att vara missnöjd med lord Palmerston, ej heller lord Clarendon, som talaren ansåg vara den bäste utrikesminister, Storbrittanien kunde få. Andra äro mot Polens återställande, emedan de besara, att det skulle blifva en stat med revolutionära tendenser, men desse förbise, att det just är Rysslands eröfringslystnad och hotande tilltag, som framkalla revolutionärer och röda republikaner, och att man i rättan tid måste sätta en gräns för dessa tilltag, såvida ej Ryssland inom kort skall erhålla en öfvermakt, som kommer att håna hvarje motstånd. Enligt talarens åsigt borde de allierade inrycka i Bessarabien och der plantera Polens fana. Efter