Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1855, sida 2

sien skulle förklara sig för Ryssland och anfalla Turkiet i Mindre Asien. — L Baron Gustaf v. Däbens sjelsförsvar. Det åligger oss i dag en pligt af ganska oangenäm beskaffenhet, men som dock måste uppfyllas. Näst det att hafva funnit sig bedragen i sin tro på en persons goda och redbara karakter, hvilken man värderat, känna väl få saker bittrare, är tt finna sig halva misskänt och orättvist anfallit en persons heder, äfven om detta misskännande och dessa anfall varit stödda på missledande uppgifter, som man antagit för goda. Den skyldige har i alla fall blifvit förorättad och man har sjelf dertill bidragit. Detta faktum qvarstär i all sin nakna och obehagliga verklighet, och det är blott en svag tröst, att veta det vår medbrottslighet varit ofrivillig och söranledd af andras sanningslösa uppgifter eller egen missuppfattning. Läsaren torde erinra sig, att Red:n af Hand Tidn. åtskilliga gånger rigtat mot prof. baron G. v. Duben ganska graverande anklagelser. Först och främst beskylldes han — dock utan att hans namn uppgafs — att hafva i en Engelsk Medicinsk journal skrifvit en uppsats, som innehöll en hop sanningslösa och kränkande omdömen och uppgifter rörande den svenska gymnastiken och dess stistare Ling. Denna anklagelse upprepades efter Öst. Corresp., som citerade den engelska artikeln i öfversättning, under angifvande att den vore signerad med baron Däöbens kända signatur D. Hand. Tidn., som fann det vara högst ovärdigt handladt af en Svensk, att så nedsmutsa en Svensk man och en Svensk sak, tillade för egen del några ganska skarpa ord i saken. Då kort derpå baron Duben, under sign. D., uppträdde och förklarade Öst. Corr:ns uppgifter osanna, anförande att den engelska uppsatsen icke var signerad med D., icke författad af baron v. D. — han hade i densamma ej ens haft minsta del — samt slutligen att den blifvit i öfversättningen vanställd — omtalade vi denna reklamation, men återgaf densamma icke i sin helhet, då vi ej sunno det tänkbart, att Ö. Corr. skulle hafva gjort sig förfallen till ett så groft misstag, hvadan vi väntade, att denna tidning, enligt sitt löfte, skulle kort derI på antingen bevisa sina uppgisters rigtighet eller erkänna misstaget. Något sådant hördes emellertid ej af, oaktadt vår uppmaning till O. C., att i detta fall uppfylla hederns fordringar; utan allt tal om saken tystnade. Då framträdde D:r P Liedbeck i en skrift om Homöopathien och anförde ett bref från baron G. v. Däben till en engelsk med. tidning, deri hr v. D. uttalar några mycket kränkande ord rörande den Svenska Gymnastiken och särskilt en af dess idkare, hr Georgii, som i England utöfvar sin mästares, Lings, vetenskap. Hela den Liedbeckska ordställningen, hvari detta var anfördt, antydde att hr v. D. härigenom var öfverbevisad om tvetalan, ett handlingssätt, som syntes oss förtjena den strängaste näpst. Vi underläto också ej, att gifva vår harm i detta afseende luft uti ganska bittra ordalag, sedan vi genom enskilta bref blifvit ö styrkte i rigtigheten af vår uppsattning, en mening hvari vi ytterligare styrktes derigenom att icke en enda Stockholmstidning hade ett ord att anföra till rättelse eller berigtigande. Så var saken åter tyst en längre tid, då Red. af H. T. emottog en häftigt affattad skrifvelse från Baron G, v. Duben, deri han upplyser, att det varit tvenne olika Engelska tidskrifter, hvarom här var fråga; att han skrisvet brefvet till den ena, men aldrig skrifvit ett ord till den, som innehöll den först anförda uppsatsen, hvadan hans förklaring varit fullt sannfärdig och således de kränkande beskyllningarne om tvetalan ogrundade. Hr v. D. bisogade tillika en hotelse att anställa ett tryckfrihetsåtal mot H. T., derest vi icke genast ordagrannt, i eget namn införde en af honom för vår räkning författad offentlig asbön. Hand. Tidn. kunde icke beqväma sig till att låta hr v. Döben lägga sig orden i munnen, då vi lyckligtvis kunna tala för oss sjelsva, och kunde ännu mindre sasta något afseende vid en hotelse, som vi genast funno -— hvilket ock följden visade — vara tillkommen i öfverilning, och af hvilken vi dessutom icke hade någonting att frukta. Deremot upplyste vi genast, såsom rättvisan fordrade, om det begångna svåra misstaget i afs. å den uttalade beskyllningen om tvetalan, dock under förklaring, att det uppdagade brefvet i alla händelser vore för baron v. D. ganska besvärande, då det röjde, att han i oträngdt mål angripit en landsman på främmande mark. Dervid stannade det, och något tryckfrihetsåtal mot H. T. hördes ej af, icke heller något 1 SSR PP Pr DNDe —