Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1855, sida 1

lagsnat sig med Tolla, stodo dennas slagtingar och vänner ännu en stund och lyssnade till dörrens sorgliga knarrande som slöt sig bakom henne. Det stora samtalsrummet upplystes blott af en enda lampa, hvars rökskyar hvirslade mot taket. Ingen vågade yttra något. Slutligen gick Menico fram till Lello och sade till honom med hög röst: — Farväl, eccellenza! Jag önskar er en lycklig resa och mycket nöje! — Min stackars dotter! hviskade grefvinnan, som ej kunde bekämpa sina snyftningar. — Fru gresvinna, sade Lello: det är på detta ställe jag önskat taga afsked af er och er familj, och det är på detta ställe vi om tvenne månader åter skola sammanträssa, då jag förer er dotter till altaret. I detta ögonblick, då Lello oåterkalleligt knöt sitt öde vid Tollas, sutto öfversten och Rouquette tillsammans vid en munter aftonmåltid. Dessa båda personer, af hvilka den ene var rund och tjock som en tunna, den andre torr och tunn som en vinstock, hade redan tömt sex flaskor rödt Lachryme Christi, som är det starkaste vin i Italien. Det öfverdrifna njutandet af vinet bade kommit öfversten att försjunka i ett visst behagligt slapphets-tillstånd. Hans tunga och starkt utpräglade ansigte, som ej var olikt bysten af Vitellius, sken i en pur