Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1855, sida 1

giltigt. Nu återstod för Carlisterna blott en utväg att göra sin chefs anspråk gällande, och när Isabella år 1833, under förmynderskap af sin moder Maria Christina, besteg thronen, grepo de till vapen och tillställde ett förfärligt inbördes krig. Kring Isabella samlade sig alla konstitutionelt sinnade Speaniorer, och kriget varade ända till 1840, då de konstitutionelles chef Espartero ändtligen gjorde slut derpå. Don Carlos förnämste general var Cabrera, en för liderligt lefverne afdankad prest, som af sin herre blifvit upphöjd till grefve af Morella. Don Carlos afstod år 1844 sina anspråk på spanska thronen till förmån för sin son, don Carlos den yngre, känd under namnet grefve af Montemolin. Grefven af Chambord, som är en af deltagarne i den nu pågående Carlistiska komplotten, är hufvudman för den år 1830 ur Frankrike förjagade äldre Bourbonska linien, gör i denna egenskap anspråk på franska thronen och understödjes i sina sträfvanden af Frankrikes gamla adel och öfrige vänner af envåldsmakten, det så kallade legitimistiska partiet. Det är naturligt, att de båda thronpretendenterna, grefvarne af Chambord och Montemolin, såsom representanter af det enväldiga konungadömet ;med Guds nåde, omhuldigas af åtskilliga europeiska hof. De europeiska furstefamiljerna hafva länge sträfvat att få sina herrskarerättigheter erkända såsom ett gudomligt privilegium exclusivum. Skada blott, att dessa familjer äro alltför unga, för att, i likhet med fordna dynastier, kunna leda sina anor direkte från himmelen, från Jupiter och Oden; skada äfven, att en och annan uppkomling (såsom en Bonaparte, son af en simpel adelsman, en Murat, son af en värdshusvärd o. s. v.) stundom oskärar den heliga kretsen af krönta halfgudar. Det omnämnda dokumentet, som är adresseradt till grefven af Montemolin, har följande lydelse: Ioondon den 24 November 1854. Jag ligger här se dan tre dagar sjuk i bröstvärk, men med hopp at! blifva frisk, då väderleken åter blir vacker. Jag har haft äran träffa Hans Höghet, som jag fann vid bättre hälsa, än man låtit mig vänta. Jag har likaledes träffat general C. (Cabrera). Men innan jag meddelar er något angående dessa herrar, vill jag redogöra för herr dEscarts mission. Han och en viss herr Chapot besökte mig i förgår, och herr dEscars berättade för oss det samtal han haft med Gortschakoff i Wien. För att lära det utantill och kunna öfverlemna er detsamma, lät jag dEScart npprepa samtalet för mig; ag lemnar er härmed ett utdrag deraf i samtalsform, sä att pi må få en klar bild af detsamma. DEscart. Min furste! jag kommer å grefvens af Montemolin vägnar, för att lemna er detta bref till kejsar Alexander. Det är stadfästelsen på den underbandling, som öppnats med er genom grefven af Chambord. Gortschakoff. Förlåt herr grefve, att jag afbryter er, men ni börjar ert tal med tvenne misstag. Grefven af Chambord har alldeles icke talat med mig; det var hertig de L...s, soml besökte mig och talade om Spaniens affärer, såsom om en sak, hvilken intressev rade honom personligen; men hvad ban sade mig bar ingen annan karakter, än den af ett enskilt samtal, och man kan på intet vis gifva det utseendet af en underhandling, emedan jag ej fått någon fullmakt för ett sådant ändamål. DEscart (något öfverraskad. emedan man segt ho nom, att det var grefven af Chambord, och han talat i denna öfvertygelse). Som ni behagar, min farste. Men för att gifva mera kraft åt detta samtal och bekräfta de närmare underrättelser, Cabrera lemnat, skrifver nu grefven af Montemolin till kejsaren. Gortschakoff. Jag vet ej om jag bör emottaga detta bref. Vet ni hvad det innehåller? DEscart. Visserligen icke, men jag antager, att det är, hvad jag redan sagt: bekräftelsen på general Cabreras not, på det att kejsaren ej må tvifla på dess innehåll, utan få en klar föreställning om Spaniens ställning och om den fördel, Ryssland kunde draga af en ny krigstcater. Gortschakoff. Jag beslutar mig att emottasa bresvet, men blott såsom en artighetstjenst och ingenting vidare; ni hör det, herr grefve, och jag ber er noggrannt återgifva mina ord. — Otvifvelaktigt skulle en afledande krigsrörelse i Spanien blifva ganska nyttig. Men de närmare underrättelser, man lemnat mig, äro väl sväfvande, och kejsaren kan ej blottställa sig i en sak, som måhända blott är ett irrbloss; partierne gö: ra sig många bedrägliga förhoppningar och taga gerna