Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1855, sida 2

met hgger ännu på mina kläder. Ni ser således att jag ej förspillt tiden. — Finner ni det? Jag tycker att ni tillbragt en hel evighet i det sköna Toskana. — En månad, monsignore, och ej mer. Det glader mig att ni sunnit tiden så läng. — Det har handt så mycket under er srånvaro. Vet ni, om man vore klok, så borde man aldrig aflägsna sig från sina vänner. — Det är gyllene ord ni der talar, monsignore! men vet ni då ej att det finnes onda andar, hvilka göra sig ett nöje af att åtskilja dem som hålla af hvarandra. — Andar från helvetet tror jag skriften kallar dem. — Ja, från helvetet. Ack om jag en gång fick en af dem vid örat! — Min herre, svarade Rouquette i mild ton; desse andar, om hvilka ni talar, hafva långa armar och korta öron. Man stöter på deras armar innan man når deras öron. — Hvad tusan praten J om? asbröt Lello dem; hvad är det för andar från helvetet? Har du helt plötsligt blifvit theolog, Pippo? Kom och hjelp mig att få igen den här kofferten. Tryck till dugtigt! sätt knäet emot! så der ja, nu är den stängd! Hvad jag är glad, Pippo, att du kommit i rättan tid. — Det är just mina ord, tillade Rouquette.