Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1855, sida 1

med samma TToIASLHGL Sol Norrmännen minnet af försadernas bedrifter; på få ställen ka star den gamla krönikan ett så klart sken i den ringaste hydda, uttalande den satsen: Sök att likna dina förfåder. Norske bonden håller i allmänhet otroligt på det gamla. Man ser detta bland annat på användandet af den honom medfödda skickligheten uti handaslöjder. Han följer derutinnan strängt sina förfåder, och på många ställen finner man samma stil i utskärningar och sirater, som den, hvilken utmärkte Harald Hårfagers och Olof den heliges tider. På sina ställen äro bönderne mästare i denna konst. I synnerhet tillämpas deni hela dess sinhet på knilven, som den manliga befolkningen på landet nästan utan undantag, äfvensom en del herremän i städerna, beständigt bära. Man ser ofta med förvåning på dess skaft samma sällsamma sirater, som på fornsaker, hvilka uppgräfvas utur graskumlen. — Norrmannens trosasthet är stundom förenad med öfvermod. Hvem kallar du min like; jag har ingen like, låter Steffens den fridlöse norske röfvaren säga, och den tanken ligger väl ej alltid så långt borta från fjellbons själ. Han har ju bland sina snöberg ej rätt ofta tillsalle att se sin like. Han kallar alla menniskor, med undantag af sin prest, för Du; så litet har han tagit intryck af den civiliserade verldens bruk. I gamla dagar var öl och mjöd Norrmannens dryck; derefter kom potatis-essensen; men lyckligtvis har Norrmannen varit kraftfull nog att till stor del utöda denne fiende. Sagda vara är så litet tillgänglig, att man kan resa 15 å 20 mil inne i landet, utan möjlighet att få en sup. På omkring tjugu gästgifvaregårdar, som jag besökt, serverades bränvin blott på en. Det tyckes som om denna dryck numera egentligen förekomme vid gästabudsborden; att den der ej försmås, hörde jag af presterskapet. — Norrmannen förstår ännu att laga ett förtraslligt öl. Hvarje år vid jultiden brygges der sådant, efter hvars och ens lägenhet; vanligen är det både starkt och godt. I det hela taget, är julen nu, som i gamla dagar, den egentliga gillesoch gästabudstiden; likasom då, drager man omkring, från ställe till ställe, på gästning; värden med sin familj ansluter sig till I sina gäster på deras vidare tåg, och sålunda kan slutligen hundrade menniskor vara på en gård församlade till gästning. Anrättningen sker ännu på gammaldagsvis; maten bäres ofta fram på tradklossar. Hvarje karl medför sin knif. Med den går han löst på den kokta bringan och svinhufvudet, under det att ölkruset eller bränvinsglaset gör sin glada rund. Vi må ej undra öfver denna lust till gästning. Norrmannens dagliga lif är så afsöndradt från andra menniskors, att dessa festliga aammankomster måste för honom hafva en hög betydelse. Vid bröllop, barndop och begrafning ega sådana storartade tillställningar rum. Hvar dal har då gerna sina egendomligheter. Härvid må vi lägga märke till brudkronan af förgyldt silfver, som bäres af bruden under vigseln, men under dansen ombytes till husmodrens hufva eller hätta. Tåget till kyrkan sker mångenstades till häst. Detta går ofta skarpt till. Det gäller då för bruden att hålla sig i sadeln, så mycket mer, som en olyckshändelse betraktas såsom en gudsdom öfver något doldt kyskhetsbrott. Ofta tillåter traktens beskaffenhet intet annat fortskaffningssätt, än medelst ridt, och till och med der åkdon kan komma fram, anses det vara högtidligare att rida. I Bondehusen uppföras här ännu, såsom för årtusenden tillbaka af oskrädt timmer, så likväl, att den ena stocken är inplöjd i den andra. Detta timmer är ofta af de största dimensio ner; man ser stundom stockar, som hålla 1 aln och derutöfver i diameter. Hvad man ej skulle tro är, att dessa stockar inutiZ stugan något jemnade och med yxan slätade, gifva åt det inre af boningen ett ganska tresligt utse ende, då man på många ställen finner dem med yttersta omsorg skurade och renputsade. Ofta tjäras bjelkarne på den yttre sidan, och derigenom ästadkommes en förhårdning i sjelfva trädet, som gör att det trotsar århundradens förödelse. Dessa hus äro i allmänhet varma om vintern och svala om sommaren. I södra delen af Gudbrandsdalen äro de större, än norrut, gemenligen tvenne våningar höga, med flera rum, hvaraf en stor stuga för dagligt bruk. Osta skjuter öfra våningen med några alnars bredd utöfver den nedra och uppbåres då af trädpelare, ifrån hvilken arkad man uppstiger på lostet. De bättre husen äro vanligen täckte med skiffer, som på många ställen finnes af den yppersta beskaffenhet; på andra ställen äro taken af torf och i Lessödalen såg man allmänneligen lera såsom taktäckning både på boningsoch uthus, hvilket gaf det hela