Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1855, sida 2

nimi q vw Sådana voro de instruktioner, med hvilka grefve Löwenhielm afreste till Petersburg. Men i den händelsen, att han vid sin ankomst dit skulle förnimma, att Ryssland antingen redan gifvit vika för Napoleons vilja eller var färdigt att göra det, skulle han ej göra bruk af desamma, utan egde grefven i så fall endast att uttrycka konungens önskan att närmare förena sig med kejsaren och i allmänna ordalag tala om Sveriges syften. Som vi redan nämnt, vidtog kronprinsen vid samma tid verksamma mått och steg, på det England måtte ofördröjligen skicka ett hemligt ombud till Sverige, och ändtligen uppdrog han svenske charg daffaires i Paris, dOhsson, att till franska regeringen inlemna en formlig protest emot infallet i Pomern, jemte förklaring att Sverige derefter ansåg sig befriadt från sina förbindelser med Frankrike och ämnade intaga en neutral ställning i kriget mellan denna makt och England, sedan franska regeringen, trots upprepade framställningar såväl i Stockholm som i Paris, ihärdigt vägrat att förklara sig öfver orsaken som bestämt den, att vidtaga ifrågavarande steg. Europa synes ännu icke hafva till hela sitt värde uppskattat den stora och genomgripande del, Sverige under sin nye kroaprins alltifrån dess början hast i den sednare stora befrielsekampen. Men är detta väl underligt, då de få svenska och de många utländska författare, hvilka skrifvit i ämnet, varit i saknad af de vigtiga så muntliga, som skriftliga meddelanden, hvilka blifvit oss lemnade till begagnande och allena äro af natur att utreda och belysa de många maktpåliggande frågor och omständigheter, hvilka knyta sig vid dessa storartade händelser! Vi skola derföre på grund af ojäsviga och autentiska handlingar och uppgifter visa: att om Sverige icke i det afgårande ågonblicket lagt sin vigt i vågskålen, och Carl Johan genom sin krigserfarenhet samt mogna och val öfverlagda råd stålsatt kejsa Alexander samt från första början med en förvånande såkerhet förutsagt utgången af den förestående striden, hade Alexander troligen icke vågat att ensam bestå kampen emot det förenade Europa. Kronprinsen förutsåg allt för väl och bedömde med stor skarpsinnighet de alternativer, mellan hvilka Sverige hade att välja, och med stolthet kunde han erinra sig Napoleons bekanta yttrande, att han under denna märkliga brytnings-tid hade verldens öde i sina händer! Hurudan var väl Rysslands ställning i närvarande ögonblick? En här af emellan 400å 500,000 man krigsvana trupper under Napoleons eget blifvande öfverbefäl nalkades Rysslands gränser. Sinnena i Polen och Finland voro i jäsning och afbidade endast ögonblicket, då Napoleon skulle anfalla ryssarne, för att, lifvade af dyra fosterländska minnen, strida för nationalitet och frihet och hämnas århundradens lidanden och oförrätter. Ryssland var i brinnande krig med Turkiet, denna slavernas arffiende, hvilken under Frankrikes hemliga inflytelse nyligen afslagit alla erbjudna fredsvilkor. Preussen och Österrike voro färdiga att förena sig med Europas undertryckare och med segervinnaren dela spillrorna af det moskovitiska riket, detta sista, som man föreställde sig, snart ramlande bålverk mot verldens allmänna frihet. Dertill kommer att i spetsen för Rysslands regering stod en man, som i intet afseende ännu åtminstone syntes vara sin höga kallelse vuxen, ty kejsar Alexander före och efter början af år 1812 var såsom hade det varit knappt samma person. Obeslutsam, vek och vacklande, men isynnerhet intagen af ett fullkomligt misstroende till sig sjelf och sin omgifning, visste kejsaren knappt sjelf hvad han kunde våga; håg och förmåga att upprätthålla sin värdighet, svara emot sin höga kallelse, samt att afgörande och beslutsamt ingripa i den stora grundsatsernas strid, hvarom frågan var, egde han nog, men icke så det dertill erfordrade medel, beslutsamheten och väckta medvetandet om Rysslands ofantliga motståndskrafter och det endast skenbara i det ifrågavarande vågspelet. Kejsaren var, såsom Armfelt så fint och qvickt anmärker, i förhållandet till Napoleon att likna vid en man, som är dödligt kär och vill njuta af sin eröfring, men som i det afgörande ögonblicket har hela sin kärlek i hufvudet . .. Derföre vacklade han mellan de olika rådslag, som trängde sig omkring honom. Statskanslern grefve Romanzow, Napoleons öfverskattande beundrare, hvilken i det längsta ville bibehålla freden med Frankrike, afstyrkte vidtagandet af alla sådana mått och steg, hvilka voro af natur att kunna blottställa densamma, emedan han bländad af minnena från Austerlitz och Fridland, ansåg Napoleon oöfvervinnelig och föreställde sig hvarje öppet motstånd mot honom såsom säkert ledande till dens fall, som vågade det. Likväl började han redan öfvertyga sig om krigets oundviklighet, ehuru han ei unnhörde att drömma om den