Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1855, sida 2

drogo ösverdådet framför den obetydligaste tvekan att öppet bekämpa och anfalla den sruktansvärde fienden. Sådan var Rysslands allmänna ställning, partiernas gruppering vid hofvet i Petersburg samt erarens eget sätt att se och bedöma sin kallelse vid den tidpunkt, då grefve Löwenhielm dit anlände. Af hvad vi här anfört finner man, till ära för Sveriges aristokrati denna tid, att egentligen endast tvenne män, båda bröderna Löwenhielm, voro ryskt sinnade, samt att den ryska rigtning, som vår aristokrati sedan fick och fått, är en bearbetning af Carl Johan; man finner vidare att Carl Johan, trots nationens allmännaste tänkesätt, adopterade för egen och landets räkning, ehuru med öfverlägsnare förstånd, Gustaf IV Adolfs politik — hvilken likväl utgjorde en väsentlig orsak till hans dethronisering — båda två dresvo samma sats, den nemligen att Napoleon var en barbar, en tyrann, ett odjur, utan att taga i betraktande att det välde, han skapat, var en med hans person öfvergående förgänglighet, i hvars fotSpår likväl kulturen skulle uppblomstra till nytt lif. Det är anmärkningsvärdt att höra Carl Johan — den födde republikanen — tala om den Enropeiska frihetens bestånd, förmedelst Rysslands bestånd, under det hans biograf anmärker att Holen och Finland voro i jäsning och asbidade endast ögonblicket, då Napoleon skulle anfalla ryssarne, får att, lifvade af dyra sosterländska minnen, strida (mot Ryssland) för nationalitet och frihet och håmnas århundradens lidanden och oförrdtter. Man behöfver också icke mera än detta, för att bedöma den sida, hvarpå Carl Johan ställde sig, då han så kraftigt manade Alexander att inkasta sig i de stora grundsatsernas strid. Hvad den förutseende politiska och militära blicken beträffar, kan den icke förnekas Carl Johan. Men lika väl som han, sjelf fransman, insåg att Ryssland, då det beslöt sig att uppoffra Moskwa och afvakta vintern, skulle blifva en graf för den franska armåen; lika väl hade han äfven kunnat inse, hvad han säkerligen äfven gjorde, att Ryssland, utan hans råd och Sveriges neutralitet, varit förloradt, desto heldre, såvida vi, i öfverensstämmelse med Napoleons alliansanbud, återfordrat Finland med 30,000 man, samt sålunda angripit czar-rikets högra flank. Napoleon skulle säkerligen icke då sett så noga på Rysslands gränsor, hvadan Sverige möjligtvis på en gång kunnat återtaga ett helt sekels förluster, hvarigenom tiden emellan Carl XII:s och Carl XIV:s regeringar kunnat — med afseende på yttre förhållanden — asopieras. Sverige hade då sett annorlunda ut än nu; men det går tydligt fram ur denna delen af Bergman-Schinkels minnen att, fastän verldens öde ett ögonblick låg i Carl Johans hand — den fosterländska politiken måste vika — för den personliga. Man måste anmärka, hvad också SchinkelBergman upplyser, att England icke var, vid den tid, hvarom här talas, närmare allieradt med Ryssland — utan först blef det sedermera, äfven genom Carl Johans bemedling. Det är en sanning, att Sveriges framfarna utmärkta monarker under sina strider med Ryssland förlorat den ena landssträckan efter den andra. Men det gör hvarken deras politik mindre rigtig, än det förminskar deras utmärkta egenskaper; resultaterna bevisa blott att den ryska politiken i århundraden varit af samma eröfringslystna, försåtliga och listiga natur, som den ännu i dag är. När Sverige kände att Ryssland, i det ögonblick Napoleon anföll det med 400,000 man, redan stod nära sin upplösning, torde vi åtminstone icke hafva bordt rädda det, utan fastheldre, i vår historias och nationalitets namn, underskrifvit metamorfosen med vårt concedo. Schinkel-Bergman kastar föröfrigt sjelf hela nationens tänkesätt vid denna tid i vågskålen emot Carl Johan, och ehuruväl Schinkel-Bergman icke dess mindre finner hans politik beundransvärd, torde Sverige 1812 väl kunna försvara sin åsigt emot Sverige 1855 — ett försvar, som lyckligtvis icke behöfver användas mot landets majoritet, men väl mot den minoritet, som blifvit smittad af systemet. Såsom ett vittnesgildt stöd för de äsigter vi här yttrat, må vi anföra, hvad troligtvis hr Schinkel-Bergman aldrig lärer komma att framdraga, den omständighet neml. att Carl XIV Johan sedermera sjelf ångrade 1812 års politik. — Hade jag 1812 känt finska nationens trofasta och redliga karakter, skall han hafva sagt, så skulle resultatet af mitt besök i Åbo blifvit annorlunda: Finland tillhört Sverige. Månne han icke äfven ångrade sig, då han vid en ganska långt framskriden ålder yttrade: