Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 1

våra moderna salonger. Eller skulle inslytandet af en så storartad och sublim natur blifvg Utan sin frukt? Skulle det uteslutande intrycket af dessa forsars fall, dessa skogars sus och I dessa skogars natt gå själen spårlöst förbi? Nej, tvertom! Erfarenheten visar detta nog. I Setern är och måste genom sin beskaffenhet vara sjelfva medelpunkten för sagan och folkpoesien. Vi veta att båda trifvas väl bland pbergens höga skuggor och vid sorsarnes larm. I Då jantan i den ensliga naturen ilar genom I dal och öfver fjäll, sökande sin boskap, förmildrar hon vandringens långsamhet och stigens längd med en sång, der kärleken och naturen utgöra grundthemat. Ofta äro dessa utgjutelser barn af det ögonblick, som hörde dem sjungas, och bafva de tillkommit under inspirationens inflytande, ansvarar nog folkets oförvillade känsla för det sköna, att de ej dö så hastigt. Då hon i sina ensliga stunder låter tanken ila till det aflägsna hemmet, till sitt hjertas käraste, måste känslor uppkallas, som, satta i toner, blifva någonting helt annat, än den sjuka sentimentalitetens småsaker, som man i den fina verlden brukar kalla erotiska sånger. — Likasom folkvisan hemtar många af sina grundtoner från sicterlifvet och alltid uppfriskar sina krafter vid den ogrumlade och rena källan af dess okonstlade natur, så trisves ock äfventyret och sagan väl bland dessa fjällar och gå med hela kraften al tron på det underbara ner till hvardagslifvet i dalarne. En sådan tro på det underbara och öfversinliga står förträffligt tillsammans med det ensliga lifvet på fjällen, eller, kanske ännu rättare, detta ensliga lif kan ej undvara den. I ensligheten tränga sig, afven på den mera upplyste, bilder, obestämda, fantastiska och underbara, och han har ofta svårt nog att öfvertyga sig om deras brist på objektiv verklighet. Huru mycket svårare blifver ej detta för den obildade, som, uppfostrad vid sådana föreställningar, ej förmår göra sig reda för skälet, hvarföre de icke skulle vara verkliga. Skall tron på det underbara någonsin kunna förklaras såsom produkt af en falsk naturåskådning, så måste det vara, då fråga är om en sådan natur, som den här ifrågavarande, och sådana förhållanden, som dem, vi här teckna. Det är ock dersöre, som den största mängden af de norska äfven; tyren alltid hänföra sig på fjällen och sjallifvet. Huldran (trollet) bor i berget och lockar med förförisk skönhet ditin den oförsigtige, som låter sig dåras af hennes sagra tal; hon ut änder derifrån sina hvitt skimrande kor, hvilka stundom synas betande på de skönaste ångar ne; strömkarlen slår sin harpa i den larmande strömmen; olycklig den, som kommer honom för när; han får följa med till de skimrande palatsen på flodens botten, och ingen förmår lösa den förtrollningen; i berget hamra de små ; dvergarne sitt guld, väntande de, så väl som hela naturen, sin förlossning. Med tusentals sagor af sådan och likartad beskaffenhet sysselsätta sig jantorna, då de på lediga aftonstunder göra hvarandra besök. — En berättelse föder en annan, allt med stegring af det underbara och vidunderliga, tills fantasiens slygt blifver alldeles ohejdad och föreställningen fördjupar sig i ett gränslöst haf af förtrollande bilder. Ej sällan uppdrifver man här sin in; billning till en sådan grad. Hvad under då, om sagolitteraturen i detta land är så rik och alltid i tillväxt! Jag skulle kunna anföra månget afventyr af rent poetiskt stoff och med sinaste kolorit; men som utrymmet ej tillåter sådana utflygter, nödgas jag hänvisa dem, som ilska sådan läsning, till -Asbjörnsens Huldreeventyrer, nyligen utgisne i Kristiania. — Nöjd med min soterresa, återvände jag följanle aftonen, då endast beledsagad af min helerlige bonde. Min vän, botanisten, åtföljd af dlockaren, tog en annan väg för att kring fjälet följande dag inträffa vid gastgifvaregården sessöverket. Under min ensliga vandring med Ja, man tager till sig någon föda det är allt I