Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 1

min följeslagare, kom jag med denne i allvar samma samtal och fann till min förnöjelse, at han tillhörde det religiösa parti, som här kal las Haugianer eller Läsare. Jag vill på anna ställe redogöra för mina iakttagelser i afseende på denna så kallade sekt, så vidt jag a dessa samtal kunde derom bilda mig ett om döme. Kristiania d. 23 Juli. Skjutsad af min hederlige haugian, anlande sag soljande dagen genom den temligen sterila I och oskona Lessodalen till nyss ofvanför nämnda gästgisvaregärd, uppkallad efter det för trettio år sedan af brist på skog upphörda jernI verket af samma namn. Der sammanträffade I jag med min reskamrat, som gjort den nätta promenaden af ett par mil öfver fjäll och sjöI ar. Ehuru det var midnatt, fortsatte vi resan i upp mot den underbart sköra Romsdalen. I Denna dal utgör en fortsättning af Gudbrandsdalen och sträcker sig omkring fyra mil, från gästgifvaregården Nystuen ut till Romsdalsfjorden. Den utgör tvifvelsutan den intressantaste punkten i hela Norge, om man afser det oändligt stora och öfvermåttan sublima i dess natur och de skiftande taflor af beständigt nya och underbart gripande utsigter, som med bvarje steg upprulla sig för den häpne vandraren. Der är ej ett fjäll blott, eller två, hvars djerfva och grandiosa former väcka förvåning; utan tusentals sådane sträcka trotsigt sina hjessor upp i skyn. Ej blott enskilta vattenfall lifva hör den högtidliga ensligheten med dånet af ett sakta fall, utan man öfverskådar ofta från en enda punkt mångfaldiga sådana, som från två till tre tusen fots höjd kasta sitt hvita skum, ofta i flera hundra alnars lodrätta fall, med väldigt brakande dån utefter de sluttande bergssidorna. Inför denna natur krympa uti erinringen våra stoltaste fjällar tilisammans till dvergar, och Trollhättan sjelf skulle tystna inför dånet af de elfvar, som här för hvarje steg ölverväldiga, ej så mycket med sin vattenrikedom, som fastmer med det obeskrifligt romantiska och djerfva i deras språng från höjderna. De flesta af dem äro så höga, att deras vattenmassa ordentligt upplöses till en skummande dunst, som likt snöhvita skyar sänker sig ner i dalen, för att i form af förtunnad ånga derifrån sprida sin svalka öfver den kringliggande nejden. Att denna är frisk och grön, prunkande med den skönaste vegetations lifsfulla sastighet, behöfver ej nämnas. När nu middagssolens strålar mot de rika kaskaderna framkalla prakten af regnbågens färgor, då kan man säga, att taflan är komplett, och inga färgor och inga ord äro nog starka, nog kraftfulla och lefvande, för att dermed afteckna eller beskrifva naturen. — Jag kan ej redogöra för den känsla, som detta naturens underbart stora skådespel framkallade. Den var en besynnerlig blandning af häpnad, förvåning, beundran, fruktan och välbehag, vexlande ester traktens skiftande beskaffenhet. Detta oupphörliga själsarbete har på hela ens väsen, så att säga, en döfvande verkan. Det är som om en mägtig tyngd hvilade öfver sinnet. Först på sådana punkter, der naturen antager en mera fridfull och lugn natur, återvinnes själens jemnvigt, och minnet af de underbara synerna står då såsom en hägring, oändligt mjuk och mild i jemförelse med den verklighet, som kollat detsamma till lif. Men det år för den resande ej blott naturen omkring och ofvan honom, som hänrycker och förtjusar. Vägen går hela mil, t. ex. emellan gästgifvaregårdarne Nystuen och Ormem, ofta från en höjd af ett par tusen fot öfver den nedanför liggande dalen. På dess potten brusar i aldrig saktad fart Romsdalselfren, bildande tusentals vattenfall, af hvilka nånga äro af betydlig höjd och styrka. Utefer dess sidor trifves den yppigaste vegetaion, som högre upp öfvergår i barrskogens nörka, högtidliga massor. Osvan kronorna äf—— — a UE ( iii ak CC AK