Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 1

en gång! Emellertid är Gud mitt vittne att jag intet önskar högre än att kunna ledsaga din bror. Denna skildring af de parisiska herrligheterna förfelade icke sin verkan. Lello erbjöd sig att åtfölja sin bror. Ordet var knappt uttaladt, innan öfversten grep det och berättade det vidare. Händelsen, eller Rouquettes förutseende, ville att just samma dag ett antal personer var samladt till middag i palatset Coromila. Der tömdes den ena skålen efter den andra för de båda brödernas lyckliga resa. Lello hade skyndat bort till palatset Feraldi för att underrätta Tolla hvad hela staden skulle berätta henne påföljande dag; men fabeln om de båda dufvorna förstummade honom, och han gret vid tanken på att han dömt sig sjelf att resa bort, och att hvarje återtåg var honom afskuret. Han gick till sängs, missnöjd med sig sjelt och oviss om hvad han skulle säga åt Tolla. Slutligen föll det honom in att det skulle vara riktigast att anförtro sig åt grefvinnan Feraldi och be henne omnämna saken för Tolla. Slaget skall vara mindre hårdt, sade han till sig sjelf,om det ej kommer från mig. (Forts.)