Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1855, sida 1

programmer kunna framlägga en mängd detaljer; men denna frågas genomförda behandling skulle troligen ej intressera flertalet af våra läsare och dessutom föra oss utöfver gränsorna för denna uppsats. — Kandidat Nissens allmänt erkända anseende såsom uppfostrare har föranledt honom att också försöka med anläggning af en flickskola i större skala. Ortens behof af en sådan har ej heller jäfvat sig. Den räknar redan emellan 100 och 200 elever och tyckes med allt skäl förtjena sitt växande anseende. Så vidt jag af ett kort besök uti denna läroanstalt kunde göra någon slutsats, tyckte jag mig finna att undervisningssättet här vida öfverträffar hvad man i den vägen brukar tillämpa inom så beskaffade instituter. Bland undervisningsamnena ingår ock svenska spräket, och det var med synnerligt nöje jag hörFandrik Ståhls Sägner väl både upplasas och på otydligare ställen öfversättas. Enligt min resplan begaf jag mig Lördagen den 30 Juni på jernbanan till Eisvold, för att sedermera fortsätta fården norr ut. — Det var i sanning en stor tanke, som lifvade den lilla nationen, då Norrmännen på storthinget beslöto anläggningen af denna jernbana. Men man ser äfven härutinnan hvad ett litet folk förmår, då det är medvetet af sin kraft och lifvas af sann håg för sitt fosterlands ära och väl. Svårligen lämpar. sig en terräng mindre för en dylik anläggning än landsträckan från hufvudstaden upp till Mjösen. Här mötte berg, som borde undansprängas, moraser, som borde fyllas, sandåsar, som skulle genomgräfvas. Men intet hinder var för svårt, intet vatten för djupt och intet berg för högt. Inom ganska kort tid var det stora företaget färdigt, och nu ila dagligen tusentals personer medelst ångans krafter fram och tillbaka mellan banans stationer. — Den dag, då jag och min reskamrat gjorde denna resa, var tilloppet af passagerare ofantligt. Så är iallmånhet händelsen vid St. Hanstiden, då en otrolig mängd af trädvaruexportörer och timmerhandlare från Mjösen och dess vattendrag infinna sig i Kristiania för uppgörande af förra årets affärer och kontraherande om nya för det stundande. Som dessa affärsmän, till största delen välmående bönder, vid ett så vigtigt tillfälle hade medfört sina hustrur och döttrar, hade man en rigtig profkarta öfver befolkningen uti dessa delar af landet. Var detta sällskap ej fullt angenämt, fick den främmande resanden dock nöja sig med den lilla erfarenhet, han också här kunde göra af lynne, natur och seder bland denna del af landets befolkning. Sedan vi lyckats genom den ofantliga folkmassan arbeta oss fram till biljettluckan och der erhållit våra kort, sattes efter någon stunds väntan maschinen i gång, och i sakta mak aflägsnade vi oss från stationen. Ehuru förda af två lokomotiver, var det med stor nöd vi orkade uppför den höjning banan gör straxt utanför Kristiania. Också var detta ingalunda underligt, då sluttningen var så stark, att den har mycket mera likhet med en god kälkbacke, än med någon oss bekant jernbana. Jag nödgas medgisva, att resan på Eisvolds-Kristiania-jernbanan är den otrefligaste jag gjort, och detta med anledning af sjelfva banans beskaffenhet och det sätt hvarpå man går tillväga med passagerarne. Först och främst inneläses man, såsom fogeln i sin bur, och konduktören stoppar nyckeln i sin ficka, tills han finner för godt att åter upplåta och försätta fångarne i frihet. Det är en obeskrisligt obehaglig känsla alt se sig sålunda fullkomligt urståndsatt att göra någonting för sin räddning, i den händelse att en olycka skulle inträffa. Det är ock derföre, så vidt vi känna, som man öfverallt i utlandet tillsluter vagnarnes dörrar så, att de vid förefallande omständigheter af passagerarne sjelfva inifrån kunna öppnas. Eu annan anledning till otrefnad vid farten på ifrågavarande jernbana är den att man ej genom