Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1855, sida 1

Resan till Norge gick öfver Strömstad, den lilla oregelbundna och branta bergstaden, der halsans gud dock trifves så innerligen val. och hvarifrån sjuklingar från landets alla kanter ofta återvända med stärkta krafter och ökadt lefnadsmod. Också måste man erkänna, att här göres allt för det ändamål, hvarföre denna badort besökes. På få ställen inom vårt land, om ens vid något, torde anstalterne i och för badens servering vara så ändamålsenligt anordnade som här; det är med verklig förnöjelse man ser den ordning, renlighet och nit, nvarmed besökande här hugnas. Den nödvändiga följden häraf har ock blifvit den, att Strömstad såsom badort med hvarje år vinner i förtroende. — Resan dit med ångfartyget Uddevaila var en af de ivtressantaste, för dem nemligen, som älska stora naturscener och ej hafva ondt af sjösjuka. Vi öfverföllos af en verklig storm, som blef så häftig, att ångfartygets befälhafvare fann för godt, att vid Lysekil lägga till öfver natten. Ingen, som ej sett hafvet i raseri, kan göra sig en föreställning om detta elements vilda kraft och menniskans Jitenhet i dess bekämpande. Minst är detta möjligt, om, under sådana förbållanden, resan sker genom Sveriges vestra skärgård, der den bräckliga farkosten nödgas skjuta fram genom bränningar, som likt skummande kaskader i ryslig vildhet bryta sig mot de trotsiga klipporna. Fredagen den 22 Juni anlände jag till Norges hufvudstad. Om resan från det romantiska Svinesund på Kristianiafjorden är ej mycket att säga. Man anlöper det vänliga, välbelägna och välbygda Fredriksstad; efter korta uppehåll vid Horten, Moss och Dröbak passerar man de nya fästningsverken på Kaaholmen och ser snart framför sig den ypperligaste panorama af en storartad och skön natur, med Kristania i fonden, omgifvet af skogbekransade berg, rika lundar och sydländska villor här och der utströdda i det gröna. När vi närma oss den vänliga stranden, framträder för den spejande blicken på något afstånd dess skönt belägna slott, och fåstningen Aggerhus tyckes med sina vallar och torn ogästvänligt utestänge oss från densamma; men vi kringgå dess hotande bålverk och ankra efter några ögonblick bland en mängd flaggor från verldens olika trakter. — En mängd småbåtar lägga till vid fartyget för att afhämta oss och vårt resetöj. Den lilla obeqvämlighet, som häraf uppstår, få vi ej taga så noga. När Kristiania hinner, få vi nog en skeppsbro, så god som någon annan. Men Rom byggdes ej på en dag, och Norges hufvudstad har sannerligen allt för många jern i elden, för att alla dess storartade företag skulle på en gång bringas till fullbordan. Under det vi göra dessa reflexioner, föras vi i land. Den del af byn, som här först framträder är ingalunda vacker. Stora magasiner, uppförda af oskrädt timmer, taga den resandes uppmärksamhet i anspråk. Knappast har man lemnat dessa, förr än man befinner sig midt uppe i staden, omgifven af rätt mycken lif och rörelse. Efter en kort vandring hunno vi snart i ett litet anspråkslöst hotel i grannskapet af den nya jernbansstationen. För den som varit i tillfälle att se Nordens öfriga hufvudstäder, det romantiskt belägna, sköna Stockholm och det ståtliga Köpenhamn, erbjuder Kristiania, i hvad beträffar gator, torg och palatser, föga märkvärdigt. Det synes på all ting, att denna stad, ehuru ett par århundraden gammal, dock först på sednare tiderna börjat sitt rätta och egentliga lif. De gamla delarna af densamma äro fula, bebygda med ruskiga träruckler, hvilkas förfallna utseende ej ens öfverskylas af de briljanta färger i grönt och rosenrödt, hvarmed man sökt upphjelpa deras bofälliga yttre. De partier åter, som tillkommit sedan Kristiania mer än till namnet blef landets hufvudstad, bära verkligen prågeln 12 N. .. am Ks rn —