Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1855, sida 1

Tolla var sjelf alltför gudsruktig för att ej vara bekymrad för sin älskares själ och dess I räddning. Dessutom sade en hemlig instinkt henne att han ej skulle glömma sina pligter mot henne så länge han ihågkomme sina pligter mot Gud. I det hon talade himlens sak till honom, talade hon således äfven sin egen. Lello hade aldrig försummat denna yttre gudstjenst, som lagen ålägger alla påfvens undersåter, och som tillochmed de lättsinnigaste unge män i Rom somvetsgrannt iakttaga. Han gjorde, åtminstone som det syntes, mer än som sordrades, och han njöt sakramenterna så ofta, att han nästan missbrukade dem; men Tolla hade mycket svårt att bibringa honom den religiositet, som han endast visade, men af hvilken han i verkligheten ej var besjälad. Hon bannade honom milut, och bönföll att han skulle låta sina tankar motsvara sitt uppforande. : — Du är, sade hon till honom, en dålig kristen, men af det besynnerligaste slag. Andra menniskor tänka vackert och handla illa, men du, du tänker illa och handlar väl. Jag vill derför icke säga till dig liksom presterna: låt ditt uppförande rätta sig efter din tro, utan tvertom: låt din tro rätta sig efter ditt uppförande! Då Lellos brist på religiositet ingalunda var