Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1855, sida 1

aston utan undantag samma samtal, som menniskoslagtet upprepat så många ärhundraden igenom utan att sinna det ensormigt. Stundom sutto de bredvid hvarandra och sågo på hvarandra under tystnad, denna tystnad, som hos tvenne älskande är det vältaligaste af alla språk. Emellanåt lutade de sig mot hvarandra, hand i hand och med tårar i ögonen, och man hörde då intet annat från deras läppar, än dessa tvenne ord, i hvilka alla deras tankar och förhoppningar concentrerade sig: — Iello mio! — Iolla mia! Min Lello! Min Tolla! Det är mycket sannt, att Italienskan förnämligast är kärlekens tungomål. Rösten lagger hela ljudvigten på den första stafvelsen af mia och hela ordet kommer derigenom att klinga ljust och smekande. Lello och Tolla gnabbades emellanåt, men de höllo derför icke mindre af hvarandra. Dessa små tvister, hvilka alltid slutas med en försoningskyss, äro kärlekens sannaste krydda. De hade lofvat hvarandra att de aldrig, hur förtörnade de än kunde vara på hvarandra, skulle skiljas åt utan att vara försonade. — Jag vill icke, sade Tolla, att du skali gå I till hvila med vrede mot mig. — Du är ett barn, svarade Lello; tror du att jag då skulle kunna sofva?