Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1855, sida 1

— ——— och mera lisligt behof att utreda uppkomsten af vär styrelses nuvarande tendenser. Att de icke tillhört landet af ålder, derom undervisar oss historien, på hvars flesta blad Sveriges sekelgamla hjeltestrid mot Ryssland står tecknad; men från hvilken tid datera sig då dessa för vår nationalitet icke mindre fråmmande än kränkande, och för vår framtida sjelsstandighet redan olycksbådande, och säkerligen äfven en dag förstörande ingifvelser? Just under en tid sådan, som denna, hvars på djupet upprörda intressen och sträfvanden dela Europa uti tvenne stora läger, är det af vigt att göra detta spörjsmål och att få detsamma för hvar och en tydligt och klart besvaradt. Lyckligtvis har Schinkel-Bergman i nyssutkomna sjette delen af Minnena också i detta sall öppnat historiens vittnesbärande bok; i nu förevarande fall desto pålitligare, som författaren har uppgifterna ur aldra första handen.) Läsaren må sjelf döma. I fråga om 1812 års politik berättar Schinkel Bergman följande: Redan under hofvets vistelse på Drottningbolm om sommaren 1811 sökte ban (dåvaronde kronprinsen) att i detta afseende verka på några af statsrådets ledamöter, afvensom af härens utmärktaste representanter, hvilka framstått antingen såsom de ifrigaste rysshatarne, eller såsom kejsor Napoleons blindaste beundrare. Den gamle kungen (Carl XIII), som ärft samma känslor af hat emot Ryssland och af tillgifvenhet för Frankrike, hade i likhet med de fleste öfrige svenskar synnerligen svårt att lösslita sig från dessa fördomar. Personer, hvilka åtnjäto hans förtroende, underläto icke att söka hos honom uppväcka farhågor för, följderna af att kasta handsken åt Napoleon, och verkligen hade general Adlercreutz, som af hela armsen ansågs såsom den ypperste af dess besälhafvare, vågat säga, att kronprinsen icke skullo ega makt att föra ett enda kompani mot fransmänmen. Då de bekanta uppträdena i Skåne sedermera utbröto, begagnade sig samma personer skickligt deraf, för att väcka nämnde farhågor till nytt lif, och alla dessa bemödanden började synbarligen yttra sin verkan på kungen, som ibland syntes tyst och ängslig samt ofta hängaf sig åt de sorgligaste betraktelser. Kronprinsen såg detta med bekymmer. En dag (sommaren 1811), då monarken syntes mer än vavligt nedstämd af mörka aningar, lyckades Carl Johan med några rörande ord förmå honom tillstå orsaken till sina bekymmer. Carl XIII öppnade sig med förtroende, och prinsen, som utan svårighet gissade hvarifrån dessa ingifvelser härledde sig, använde hela sin vältalighet samt sin starka och bindande bevisningskonst, för att motverka desamma! Han lyckades. Hans ord ingjöto nytt mod och ny tillförsigt i kungens själ, och då prinsen talade om Napoleons makt, hvilken ej ingaf honom den ringaste fruktan, samt om dess föraktfulla statskonst m. m., undföllo honom följande ord: ÅAldria skall denna man fläcka E. M:ts hvita hårlCarl XIII tryckte med djup rörelse prinsens hand, och en tår, som tillrade utför hans skrynkliga kind, var hans enda, men mest rorande svar. Af dessa och slera andra tecken erböll kronprinsen ny påminnelse derom, huru föga han kunde påräkna motsvariga känslor bland konungens närmaste omgilning, och de befallande omständigheterna, i förening med händelsernas sramskyndande fart ålade honom som. en pligt att allvarsamt tala med några af dem, hvilka gjort sig mest kända för en inrotad fiendskap mot Ryssland och sina åsigter rörande Finlands åter: tagande m. m., för att söka inverka på deras öfvertygelse eller, om det ej lyckades, åtminstone afväpna deras motstånd. En dag i September månad 1811 på Drottningholm inkallade han i denna essigt Adlercreutz, Skjöldebrand och Sandels. H. K. H. höll nu i hofkansleren Wetterstedts värvaro för dessa herrar ett ledande tal, huru Napoleon vore en tyrann, bvilken måste ståärtas från sin nuvarande höjd, om verldens frihet skulle bli en sanning, skarpt antydande, huru lågt de tänkte, som ej kunde fatta denna stora tanka. Kronprinsen erinrade om att Napoleon envist nekat medverka till våra planer på Norge, och att det vore en grof mot-ägelse au vänta något af honom, då vi hvarken ville eller kunde följa hans kontinenial-system. Att han för att formå oss till krig med Ryssland erbjöd oss att få återtaga Finland var en farlig lockmat, och alla försök i denna riktning skulle mveckle oss i evinnerliga krig med Ryssland, som aldrig skulle uppgifva sina anspråk på nämnde land, o. s. v. Derunder fixerade den hoge talaren Skjöldebrand, hvilken till Sandels förundran kunde, utan att blinka, se mot elden i de blickar, som egentligen hvälfdes: på honom, under det han frimodigt uttryckte sin mening. ) Ö. C. hade bordt tillägga: voch gjort allt att framställa Carl Johans politik och person i den bästa dager.