dan det 1 följd af sitt läge är Englands naturliga bundsförvandt. ,Och för öfrigt hvilka äro väl de fördelar, han erbjuder oss? Eller kallar ni det en fördel att få utgjuta edra söners blod för intressen, som äro eder främmande, att blifva despotiskt styrda i allt, hvad ni företager eder; att se edra näriagar förstörda, er nations värdighet förnärmad, edra minnen, edra förhoppningar, kortligen allt till spillo gifvet? Skola vi väl bedragas genom hans listiga anbud? Nej, låtom oss svärja vid Gud och vid de stora Gustavernas skuggor att åt våra söner öfverlemna det frihetens arf, som vi emottagit! Må Europas våldkräktare vika tillbaka framför vår fasta vilja att bibehålla vårt oberoende och våra lagar, och må det förnedrande beslut; ban trott sig kunna aflocka vår svaghet (krigsförklaringen emot England) tillbakavisas med samma vågor, hvilka bryta sig emot Nordens hällar . . . Ja gifven folken, hvilka förstockelsen och räddslan hålla sjettrade vid hans char, föredömet af edert motstånd och edert förakt för slafveriet ! Skjöldebrand trodde sig ännu skunna invända: Men Napoleons ofvervälde är endast örvergående; Rysslands deremot är beständigt, och trycker på oss ej mindre grymt. För öfrigt är, så som sakerna nu stå, ett år tillräckligt till att omintetgöra frukterna af århundrådens mödosamma arbeten och orättvisor, och utan Finland kunna vi ju icke! sofva lugnt i Stockholm. ,Åh, återtog kronprinsen, ,hvem bör ni tillräkna förlusten af detta sköna landtskap, hvem om ej Napo leons hat och hämnd? Ni åkallade hans hjelp i ett ögönblick, då ni, kämpande emot ett olyckligt öde, syotes vara nära eder underrång. Han afvisade med köld edra böner och såg med likgiltighet, huru edra provinser styckades. Hvad har ni icke sedan dess måst uthärda gevom hans odrägliga anspråk, hans ministrars öfvermod, genom hans glömska af edra rättigheter semt hans oaflåtna och alltid sig lika sträfvande att förvandla sina bundsförvandter i slafvar? J hafven kallat mig till att vidmakthålla edert oberoende. Det tillhör mig att icke förråda edra förboppniogar. Javäl det är nödvändigare att icke förnedras, än att vara lycklig, så framt man kan vara detta uti förnedringen: Detta ursinniga kontinentalsystem, hvilket våldför alla civilisationens lagar, har gjort honom afskydd hos alla folk, hvilka redan befinna sig i öppen eller hemlig konspiration emot hans tyranni. Ni fruktar Ryssiands makt. och den skulle vara fruktansvärd i en framtid, om Europeisk feghet lät denna makt liksom nu Napoleons utan motstånd framgå på gruset af dess sjelfständighet. Men denna fara är ännu aflägsen, och hotar er mindre, än den hotar Constantinopel och Wien, sedan hafvet numera utgör gränsen mellan Sverige och Ryssland. I alla fail skulle ni tagit ett stort steg till fäderneslandets framtida trygghet, då ni på förhand försäkrat er om Norge. Men denna besittning skall Napoleon aldrig bifalla, emedan Skand naviska halfön alltid blir att betrakta såsom en ö-stat, genom sitt läge och sina intressen bunden vid England. Men se då, hurudant de nationers öde är, dem han störtar i undergång ! Han tillegnar sig den ära, de dyrt förvärfva i slagtningarnes tummel; deras eröfringar blifva hans drabanters arfvelott och deras namn undslipper icke glömskan annorlunda än uti den inkomstbudget, hvartill hans offer få äran att skatta . . . Tror ni då icke, att de känna på en gång dela vidden af sina olyckor och den skam, hvartill deras olycksaliga undergifvenhet fördömer dem?! Ett ögonblick kan förstöra denna byggnad, som injagar en dödlig förskräckelse i alla rädda sinnen .. Men man måste låta sig genomträngas af den stora tanken, att verlden måste befrias från förtrycket, och derför tilldör oss återupplifva de modlöse och sönderrifva förblindelsens svepe. Af denna redogörelse finner man att vi hafva 1812 års politik att tacka för den frontförändring i våra historiska och politiska förhållanden, som reducerat landet till hvad det nu är, en neutral svaghet. I sanning, hvad vi allt hitintills betvillat, derom äro vi nu öfvertygade, neml. att Sverige öffrades — för enskilda passioner. Hade politiken varit annorlunda 1812, skulle efter alla anledningar ett 1854 och 1855 knappt nog kommit i fråga. Europas närvarande uppoffringar bevisa aldra bäst att Sköldebrands och Adlercreutz åsigter voro rigtiga, icke blott med afseende till Sverige, utan äfven till det öfriga Europa, emedan Ryssland icke skulle ha kunnat — utan Finland — bjuda ett så hårdnackadt motstånd, som det nu gör. Det hade då varit decimeradt till följe af sjelfva kartan. Red. af Ö0. C. meddelade nyligen en handling, hvari grefve Bogislaus von Platen sades hafva försäkrat att Sverige, såsom vilkor för att biträda Napoleon emot Ryssland, fordrat Finlands återeröfrande, men att Napoleon skulle hafva afslagit detsamma. Under det att Red. ännu kan försäkra, att grefve Platen måste hafva haft detta yttrande, öfvertygar oss likväl hrr Schinkel-Bergman, att sjelfva saken icke förhåller sig så. Pag. 142 läses nemligen, att Napoleon uppmanade Sverige att anfalla Finland med en här af 30,000 man, så snart kriget utbrutit på kontinenten, hvaremot kejsaren förband sig att icke nedlägga vapen förran Sverige återfått Finland! Emellertid afslogs detta — och vi trädde i förbund med Ryssland — under löfte att erhålla Norge, såsom valuta för Finland. 1812 års politik kan dersöre i korthet bestammas, genom besvarandet af följande tvenne frågor. 1:o Hvad hafva vi uppoffrat för vinnandet af Norge? 1:o Finland. 2:o Pommern med Rägen. 3:o Gouadeloupe.