Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1855, sida 1

( Annu häftigare blef det uppträde, som föresöll mellan kronprinsen och general Adlercreutz. Den förre begärde att få veta de närvarande generalernas yttrande öfver det parti, som borde tagas, i händelse kriget utbröt mellan Ryssland och Frankrike. Generalerna tego, men fästade sina blickar på Adlercreutz; afvakstende bans yttrande. Då utlät sig Adlercreutz: Jag hade helst önskat undvika att yttra mig i denna sak, emedan mitt omdöme kunde anses partiskt, på grund af min börd, som Finne; men då jag uppmenas af mina vapenbröder att säga min tanke, så må ste jag yttra att Sverige aldrig torde få upplefva ett mera gynnsamt tillfälle att återtaga Finland, detta land, som är i min tanka oundgängligt för dess sjelfständigt, o. 8. Ve . Bean tal bragte prinsen utom sig af förtrytelse. Han utbrast: Hvadl vet ni då icke, att. detta Finland har utgjort det eviga trätoäpple, som ioledt Sverige i alla de krig, som förstört det ... ; Under det han så utlät sig, stegrades hans hetta till den grad, att han med lystad hand sprang emot Adlercreutz. som trodde denna åtbörd ionebära en tillI ämnad skymf, och derföre vände hastigt ryggen åt prinsen och trädde ur rummet. Detta uppbreste ännu mera prinsen, som icke menade illa, utan befallde Skjöldebrand gå ut, för. att tillsäga Adlercreutz att återkomma. Men Adlerereutz svarade Skjöldebrand med förtrytelse: Jag återvänder icke till dem, som argumeniera på sådant sätt emot en general ... Med detta svar återvände Skjöldebrand, som vågade säga, att Adlercreutz ansåg H. K. H. hafva förgått sig mot en chef; som dock stod i högt anseende i armsen för des visade tapperhet i Finska kriget... a Bah, inföll prinsen, finska kriget! , . . Ett guerillagräl, och hur slutade det? ... 10h. En försoning åvägabragtes väl mellan Adlercreutz och prinsen, och den sednare, som alltid efter sådane uppträden var dubbelt vänlig, sade, då han återsäg Adlercreutz: Jag hoppas att det passerade är glömdt . och att ni ingenting sagt derom åt er grefvinna; det kunde oroa benne och skulle göra mig ondt. Adlercreutz å sin sida var bvarken hatfull eller långsint, men blef det oaktadt aldrig rätt förtrolig med Carl Johan. Emellertid tröttnade ej den sednare att söka genom enskildt öfvertalande inverka på de mest motspänstige ibland sin omgifning, och isyanerbet ansåg han,af helt naturliga skäl, af vigt att för sina åsigter vinna ofverståthållaren general Skjöldebrand, som, ebaru stor och uppriktig beundrare af kronprinsen, likväl hade svårt alt glömma detta kära Finland, hvars slitande från: moderlandet han haft den smärtan att som fredsunderhandlare nödgas besegla genom sitt namn. Kronprinsen respekterade dessa känslor, men erinrade om, att man i politiken ej får ledas af blotta känslen. Det var under en promenad i den sköna Drotiningholmsparken (eftersommaren 1811), som priasen hade ett i detta afseende ganska märkligt samtal med Skjöldebrand. Li gillar ej, jag vet det (sade kronprinsen), den politik jag följer, Men jag skulle önska att kunna bibringa eder den öfvertygelse jag hyser, att denna politik är den enda, som passar för sakernas närvarande stklining och som kan försäkra oss om en lugn och stormfri framtidl Skjöldebrand. Jag har svårt att tro, det vi böra grunda vår framtid på en makts tillvart och besästande, hvilken si obarmbertigt och så bedrägligt pluudrat oss... Om en tidpunkt någonsio funnits tjevlig till att tillbakakasta den inom dess gamla gränsor, hämnas dess trolöshet, dess grymheter och återtaga de sköna provinser, den sedan 200. år frånröfvat oss, är det den närvarande. Den strid, som är på väg att utbry: ta, erbjuder oss förvånande utsigter, och det behöfs en Napoleons sörunderliga öfverlägsennet i tillgångar: och medel för att störta denne koloss, som hotar alt krossa oss! Under det Sköldebrand sålunda talade, stegrades elden i hans föredrag och ändtligen utbrast han, lifvad af öfvertygelsens hela hävförelse och värma: ! Fråga hela nationen! Fråga Polen, fråga Porten, fråga Persien, hvad Czarernas eder hafva aut betyda! Hoppet att utkräfva hämnd för så många oförräuet är det enda, som uppehåller mig uti den smärtsemma erinringen af denna fred, som jag undertecknat med tårar i ögonen. Denär en vanärans minnesvård! SkKola vi då icke våga alt vädja till vårt svärd 2 För ott få mera ostörda öfverlemna sig åt sina ingifvelser och sina satser, stego de begge talarne här ur vagnen och fortsatte samtalet, under det de slera tinmar 1i:l fots promenerade frim och tillbaka i den stora alleen i parken. Carl Johan, som helt och hållet beherrskades af denna stora tanke au bekämpa Napoleon, en bestämmelse, hvilken han ansåg säsom sitt lifs förnämsta uppgift, yttrade derpå: Däå jag kastar mina ögon på Kuropas fastland, finner jag med smärta alla ländet mer eller mindre sänkta i ett förnedrande slafveri. Vårt fädernesland uppreser sig duck änna fritt och oberoende midt uti den allmänna underkastelsen; men den man, som ärft en ädel och tapper nations ära, hvaraf han begagner sig såsom ett verktyg för sina gigantiska planer, skall aldrig anse sig hafva nått målet, förrän hans välde utsträcker sig till den skandinaviska halfön, hvilhens kufvande han nu mera än någonsin estersträfvat, eme— VO —