Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1855, sida 1

de aristokratiska samhäll-klasserna i gemen, sedan motionen gjutit olja i elden till det missnöje, som krigets olyckliga ledning redan förut framkallat mot samma klasser. Nissnåjet inskränkte sig dock till en början till de temligen oskyldiga opinionsyttringar, som man känner, bestående deri att stora massor af Londons arbetande befolkning en och annan Söndag samlade sigi Hydepark och på några andra punkler, ropande åt de i sina praktiga ekipager promenerande medlemmarne af aristokratien, att de ej borde äka omkring på detta sält, utan gå i kyrkan. Klokheten synes väl hafva bordt bjuda, att man helt enkelt undvikit att åka genom de upphetsade folkhoparne, eller alt polisen hindrat ekipager att inkomma i Hydepark, men i dess ställe löretog man sig, att sätta alla polisens handtlangare i rörelse, för att skingra massorna. Huru polisen uppfattade och utförde detta uppdrag hafva vi erfarit genom debatterna i Underhuset, der det ådagalades, att oskyldiga menniskor blifvit på ett oförsvarligt sätt misshandlade, utan att hafva gifvit ringaste an ledning till en sådan behandling. Ja, de värda poliskonstaplarne skonade ej ens qvinnor och barn, frågade icke ens efter att de med sina tunga batonger lemlastade ofärdiga och i det pågående kriget sårade personer. Att detta inom det fria England skulle framkalla den djupaste förbittring var naturligt. Engelsmännen omtalas för sin goda takt, att alltid ställa sig på ordningens sida och biträda polisen, då den uppfyller sin pligt. Detta har månget velat så förstå, som understödde man vid alla tillfällen denna myndighet. Att så ej är fallet inser man nu, då både af pressens lugnaste organer. såsom Times, och inom parlamentet, af dess ut märktaste ledamöter, det blifvit oslentligt uttaladt, att om polisen så fortgår, så måste man uppmana alla medborgare, att infinna sig bevapnade, för att möta våld med våld, d. v. s. for att värna sig mot öfvervåld. Och man har utan tvifvel harutinnan varit i sin goda rätt. Hvarje rättänkande medborgare bör medverka till upprätthållande af god ordning och hämmande af oordningar, ifrån hvilket håll dessa må åstadkommas. Når nu det är just polisens handtlangare, som begå oordningar och öfvervå d, så måste man med samma kraft sätta sig emot dem, som emot andra orostiltare och lagbrytare. Detta är det sanna sörstandet af laglighetens och ordningens upprätthållande, hvilket således alls ej består deri, att blindt understödja den sig så kallade ordningsmakten. Hvilken olika vänning sakerna i detta fall kunna taga i England mot i Sverge, hafva förevarande tilldragelser visat. I Sverge har man mer än en gång och detta ännu i våra dagar sett polismakten våldföra sig på Iredliga medborgare. Vi hafva haft icke längesedan sådana exempel i Götheborg. Vi hafva i Stockholm nyligen sett huru en polisman kunnat intränga i en oskyldig borgares bostad, för att söka i densamma gripa en person, som han förmodade der skulle finnas. Vi hafva sett honom med hugg och slag osversalla samma borgare i hans aget hem, då han ville afvisa våldsverkarne. Och allt detta grofva våld å ordningens väktares si di, synes, oerhördt att omtala, komma att för blifva onapst. I England deremot hafva, tack vare den rätt att interpellera regeringen, som hvarje ledamot i parlamentet äger, de der forölvade missbruken af polismakten biisvit gjorda till föremål för lifliga öfverlaggningar i un derhuset och inrikesministern måste, efter några undfallande, intetsagande försök att urskulda saken, ingå på att en undersökning föran staltades. Och följden af sakens bringande till tal blef, att polisen till påföljande Söndag fick ordres att alldeles draga sig undan, hvaraf åter