Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1855, sida 1

att berömma mig af; full af högsärd. verldsinne och egenrättfärdighet, hvarifrån jag endast kan hoppas att genom daglig ånger och förnyelse, tro och förtröstan på Guds oändliga nåd och barmhertighet, kunna småningom och till någon ringa del frigöra mig. Anden är villig men köttet är svagt. Beden för mig, såsom jag beder för Eder! — Jag har gjort denna bekännelse, efter strid med mittsyndiga hjerta, derföre att den måste uttalas. Tyvärr är dock icke ens denna bekännelse obesmittad. (Jag måste blotta för Eder äfven denna vrå i milt syndiga hjerta.) Mer ån en gång vill den tanken framsmyga sig, att jag genom dessa publikanens ord just är bättre än andra syndare, då jag bekänner mig vara sämre. Det är fariseismen till kärnan, ehuru orden äro den botsardige syndarens. — Älskade vänner! Jag bar yppat för Eder mitt innersta. Profven Eder sjelfval Gåa till djupet af Edra hjertan! Slän Eder för Edra bröst och bekännen: vi äro fattige, syndige menniskor! Men denna bekännelse tår ej stanna vid ord allena. Den måste göra sig gällande i lifvet uti en sann omvändelse. Vi få icke längre tjena Gudi och mammon. Det är tid på, att de som åtagit sig att förvalta det dyra Guds ord, uppfylla sitt kall med allvar. Lange nog hafva verldens barn — till hvilka vi äfven tyvärr blott alltför mycket måste räkna oss sjellva — selt med förargelse eller skadeglådje, attordet, ehuru af evig sanning, i lärarens mun blir en lögn, en hädelse. Eiler hafva de ej hört oss, höra de oss ej i hvarje predikan, tala om kärlek och försonlighet, under det de blott alltsör val känna att det bor hat och bitter ret i predkarens eget bröst? Höra de oss ej tala om förakt för verlden, under det de se oss girigt fika efter denna verldens goda? Höra de oss ej tala om försakelse, under det vi ingenting vilja godvilligt försaka? Höra de oss ej anföra de höga, allvarliga orden: gå och sajj allt det du hafver och skänk det åt de fattiga och solj mig! — under det de se oss visa den fattige från vår dörr; under det de höra oss fordra högre inkomster, högre yttre anseende, utan att vilja eftergilva ens det ringaste af våra verldsliga s. k. rättigheter och privilegier, hvilka mången af oss ej ens aktar för rof att identifiera med embetets och kyrkans?