Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1855, sida 1

börjar tro att Försynen skyddar oss och alt vår lycka är betryggad. Föreställ Dig till en början att jag, som annars aldrig bryr mig om att tänka på något, jag fick plötsligt den iden att inrätta en stiftelse för kolera-offrens esterlemnade anhörige. Det gällde nu att bringa denna id till verkstälighet, utan någon lokal, utan penningar, utan det ringaste! Jag måste således söka öfvervinna min naturliga fruktan och blef nu på en gång öfver all beskrifning verksam, ja nastan öfverdrifven i denna min aktivitet. Jag har talat med tre eller tyra kardinaler, hvilka framlagt min plan för den helige Fadren, och han har omfattat den med ifver. Jag har bildat en kommitt, och vi hafva föranstaltat insamlingar i alla kyrkor, ja till och med i privata hus. Du frågar troligen hur en så lat person, som jag, kunnat åstadkomma allt detta? Det skall icke förvåna Dig, då du hör att jag gjort allt detta endast för Din skull. Och hur så? Jo man har spått mig, att om det lyckades mig att utföra detta varf, så skulle det bli till välsignelse för mina söner (hör Du? mina söner!), och jag skulle få min mest brinnande önskan uppfylld. Nu kan Du väl föreställa Diz att jag med god vilja grep verket an. Och lyckan har redan varit mig bevågen! ... (Forts.)