lek till Jesus Christus. så kan han bli salig med denna sin inre sinnesstämning, allena, med det ensamt s n är hans fördolda lif, hans inre menniska, m. e. o. hans tro, ej så likväl förstådt att denna tro är en slags god gerning, som förtjenar salighet, utan så, att det är den famn, hvarmed salighetens enda grund Jesus Christus I omfattas och fasthålles, och att detta kan ske om än ingen gerning kan göras, som är berömlig, ej ens ett godt ord kan sägas af den från alla menniskor, utom en t. ex. döf upppassare, afstängde uslingen. Har man betänkt det ,tyranniska, det ,aristokratiska i den motsatta läran? Hvad kan det kära, det enda barnet, som dör i konverserarnes famn, hafva gjort för erklackliga dygder? Monne annat än stört sin moders sömn, så att hennes hälsa är bruten? Luther säger: barnet kan hafva tron, den saliggörande, och det är ej nådedndigt att denna i yttre verk hafver sig uppenbarat, Guds ögon ser henne. Rope nu konverseraren till sin maka: detta är en je suitism, goda gerningar äro absolut nödvändiga, så torde han med häpnad få se, hvad denna lära verkar på den tröstlösa modren. Det är ingenstädes erfaret, att en sådan inre sjalsstamning, som kan få namnet christlig tro, blifver utan förbättrande inverkan på lefvernet, och att de, som kallas läsare, i allmänhet anse lefvernets rättfärdighet onödig, upp repar ingen oväldig. Fanatismen mot läsarne är också fanatism. Vi hänvisa till en artikel om läseriet i sjelfvaste Freja för d. 18 Maj 1841. Vore ej bäst att lemna all konversation i ämnen, hvilka man platt ej begriper, åtminstone att ej trycka sitt tanklösa ordflöde, med eller utan smädelser och oqvädinsord, när man ej vet hvad de träffa, om man än menar sig veta, hvart man sigtat? När läseriet först yppade sig i Norrland, hade, enligt upplysningar af prestmän i dessa orter, en mängd missbruk der stigit till sin höjd. Predikningarne, ljumma och haltlösa, erbjödo antingen ähörarne ett dödt ordpräl, betydelselösa phraser, eller platta utnötta paraphraser af biblen. Embetsmannen bevisade de kyrk liga ceremonierna en stötande likgiltighet och sällan trampades af dem templets tröskel. Fylleriet hade gjort fruktansvärda inkräktningar och i Lappmarkens sydligare församlingar fann sig presterskapet till och med föranlåtet att med sked utdela den H. Nattvardens sakrament, för att dymedelst hindra communicanterna, att i sjelfva nattvardsvinet tillfredsställa sin djuriska lystnad efter starka drycker. Sedlighetens band voro i ett omkring sig gripande upplösningstillstånd. Soldater vid Wester bottens regemente, som efter 2 års frånvaro återvände till hemorten, funno till ett icke ringa antal sina hustrur hafvande eller med månaders gamla barn i vaggan. Icke underligt, att sådane förhållanden i sin stad framkallade en religiös revolution. — p. 727. Konverserar man om E. G. Lonberg, så vet man troligen redan, att han testamenterat sin fogelsamling till K. V. A. Hvarföre ej här, med Sacklen framför sig, kunna åtminstone anföra når han lefde? (Forts.)