Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1855, sida 1

— — — — na anföra dem, men de vigtiga frågor, som utomlands afnandlats, hafva ständigt sorblifvit oafgjorda, och omständigheternas natur har inomlands kräft nya och vigtiga åtgärder. Jag har derför, eburu med smärta, måst öfvergisfva denna plan. Sedan kejsaren tillkännagifvit, att senaten och lagstiftande församlingen skulle få sig förelagd den årliga rekryteringslagen, men att det ej vore fråga om en utomordentlig, utan blott en för nästa år sörskottvis gjord utskrifning, slutade han sitt tal med följande ord: ,. Till slut, mina herrar, må vi här högtid iet erlägga en rättvis gärd af beröm till dem, som kämpa för fäderneslandet; förenom oss i sorgen öfver forlus-ten af dem. bvilkas bortgång det begråter. Så stor sjelfI uppoffring och ständaktighet är ett esterdöme, som ej förgäfves blifvit framstäldt för verlden. Må de nödvändiga offren ej afskräcka oss, ty J veten, att en stor vation antingen måste afsäga sig allt politiskt inflytande, eller ock om den har inre drift och vilja att handla i enlighet med sin ädla natur, sekelgomla historia och sin af Försynen utstakade bestämmelse, måste den tid efter annan uthärda de pröfningar, som ensamma kunna gifva nationen ny kraft och höja den till en plats, som anstår densamma. Med förtroende till Gud och ihärdighet i våra ansträngningar skola vi ernå en fred, som är tvenne stora folks sorbund värdig. Kejsaren afbröts ofta under detta tal af lifliga bifallsyttringar. Den del af talet, som vidrörde vestmakternas ställning till Österrike, har gjort ett utomordentligt uppseende. I sjellva verket framgår deraf, att en märkbar förändring inträdt i förhållandet mellan de krigförande makterna och Wienerkabinettet. Detta bekräftas af Monitören, franska regeringens officiella tidning, som den 3 Juli, omedelbart efter referatet af kejsarens tal, meddelade en artikel, hvilken innehåller en fullständigare utveckling af detsamma. Monitören framställer underhandlingarnes olika skiften alltifrån Januari månad och erkänner tillvaron af ett förslag, som grundade sig på inskrankningen af Rysslands sjömakt och i detta hänseende kunde tillfredsstalla vestI makterna, men hvicket det hade varit alldeles I onyttigt att diskutera, emedan Ryssland beSstamdt vägrade erkänna dess grunder, och Österrike ej åtog sig att i nödfall understödja det med vapenmakt. Hufvudsyftningen af Monitörens artikel är den, att utgången af underhandlingarne ovilkorligt ålägger Österrike att i hela vidden af deras styrka uppfylla sina med Frankrike och England iugångna sörpligtelser. Wienerkabinettet synes betrakta saken ur alldeles motsatt synpunkt och har redan i en depesch från grelve Boul till Österrikes sändebud i Frankrike v. Häöbner framställt sin åsigt, att fördraget af den 2 December ej ålägger det att göra mera, än hvad redan skett. Medan franska regeringen, såsom man ser, från början lagt större vigt på nämnda sördrag än det förtjenade, vill det synas, som om Österrikiska regeringen alltsormycket litat på dess elastiska natur och dess beskaffenhet att kunna underkastas mer än en tolkning. Såsom ett faktum qvarstår, att Europas diplomatiska stallning är mer intrasslad än förut, och att Österrike ställt sig på samma linie Som Preussen, isynnerhet som dess diplomatiska förhållanden till Ryssland från sjelfva Wien skildras såsom ganska intima. Hvad I inflytande denna förändring skall hafva på krigets gång är ännu omöjligt att förutse. Engelska pressen betecknar generallöjtnant Simpson såsom lord Raglans estertradare på Krim. Sir George Brown, som annars stod närmast öfverbefålet, har för sin helsas skull återvändt till England. Generallöjtnant Simpson åtnjuter stort anseende såsom militär. Under kriget på pyreneiska halfön bevistade han försvaret af Cadix och stormningen af Sevilla. Han blef sårad i slaget vid Quatre-Bras år 1815. Under fälttåget i Sind år 1845 kommenderade han under Charles Napier brittiska trupperna. Engelska tidningarne af alla färger offra en A — — — O H 3eel. 1