Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1855, sida 1

sig bakom en marmorpelare och deltog i samiljens rörelse. Femte Kapitlet. Följande dagen klockan 6 på morgonen sof den lycklige Lello ännu godt på sitt öra, då Tolla och hennes föräldrar stego i en stor postvagn, som sedan urminnes tider tillbaka gjort färden till Lariccia. Grefvinnan och Tolla intogo baksätet, grefven och hans son sramsätet. Betjeningen hangde rundt omkring liksöm drusklasar. Kocken, kökspojken och ridknekten hade klangt sig sast vid kuskbocken bäst de kunde; kammartjenaren, Amarella och Menico hade sammanpackat sig på det bakersta såtet, och morgonsolen kastade sina strålar på alla dessa solbranda ansigten. Amarella var en af dessa evinnerliga romarinnor, af hvilka hvarje målare har med sig hem en skizz i sin portfölj; hon var stor, vacker, bred, tung, icke alltför välskapad, med ett stolt och inskränkt, men likväl ganska täckt ansigte. Hennes verkliga namn var Maria, men tillfölje af sitt inbundna lynne hade hon erhållit tillnamnet Amarella. Hennes föräldrar, som voro fattiga arbetare i Lariccia,