Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1855, sida 1

Utrikes Nyheter. Franska senatens och lagstiftande församlingens första sammankomst hölls i Tuilerierna d. 2 Juli och öppnades af kejsaren i egen person med följande tal: Mina herrar senatorer och deputerade! Af de diplomatiska underhandlingar, som började under vär sistlidna session, kunden J hafva anat, att jag skulle se mig föranlåten sammankalla er, när de engång nått sitt slut. Olyckligtvis hafva underhandlingarne i Wien ej förmått medföra freden. Jag måste således ånyo bänvända mig till Frankrikes och eder sosterlandskårlek. Hafva vi brustit i måtta och foglighet vid bestämmandet af fredsvilkoren? Jag fruktar ej att inför er undersöka frågan. Ewt år hade redan förflutit, sedan kriget började; Frankrike och England bade redan räddat Turkiet, vunnit tvenne fältslag, tvungit Ryssland utrymma Donaufurstendömena och uttömma sina krafter till Krims försvar. Vi hade vidare på vår sida Österrikes tillgifvenhet och det öfriga Europas moraliska bifall. Under dessa förhållanden, tillfrågade oss Wienerkabinettet, om vi skulle samtycka att underhandla på grunder, som, redan innan vi bade vunnit dessa fördelar, blifvit lösligt framställda. — Ett vägrande svar från vår sida syntes helt naturligt. Borde man ej tro, att Frankrikes och Englands fordringar skulle hafva ökats i samma mån som stridens utsträckning och redan gjorda uppoffringar? Och likväl gjorde ej Frankri ke och England sina fördelar gällande, ej ens de rättigheter, som bestående fördrag erbjödo dem; till den grad vore de angelägna att underlätta fredens återställande och gifva ojäfaktiga bevis på sin foglighet. Vi inskränkte oss till att fordra i Tysklands intresse fri seglats på Donau och en dam mot de ryska böljor, som oupphörligt täppa denna stora flods mynnine; i Turkiets och Österrikes intresse en båttre författning för Donauförstendömena, så att de måtte tjena till en förmur mot dessa ständiga inbrott norr ifråo; i mensklighetens och rättvisans intresse samma säkerhet för kristna af alla bekännelser, bvilka stå under sultanens uteslutande beskydd; och slutligen fordrade vi i Portens, likasom hela Europas intresse, en billig begränsning af antalet af de skepp, som Ryssland i skydd för hvarje angrepp underhåller i Svarta hafvet för intet annat ändamål än ansallskrigets. Nåväl! alla dessa förslag, som jag för deras oegennytta vile kalla högsinnade, och som till sina grunder gillats af Österrike, Preussen och sjelfva Ryssland, hafva under fredsunderhandlingarne blifvit till intet. Ryssland, som i teorien samtyckt att sätta en gräns för sin öfvervigt i Svarta bafvet, vägrade hvarje inskränkning af sin sjöstyrka, och vi stå ännu på den punkt, att vi mäste afvakta, det Österrike uppfyller sina förbindelser, som bestodo uti att göra vår förbundstraktat till ett anfallsoch försvars-fördrag, om underhandlingarne ej ledde till målet. Det är visserligen sanpt, att Österrike erbjudit sig aft i förening med oss genom ett fördrag gå i borgen för Turkiets oafhängighet och att för framtiden betrakta såsom krigsorsak, om antalet af ryska krigsskepp skulle öfverskridit det, som fanns före kriget. Alt antaga ett dylikt förslag var omöjljet, ty det underkastade Ryssland inga förpligtelser, utan syntes oss tvertom fördragsenligt stadsasta Rysslands ölvervigt i Svarta hafvet. Kriget måste hafva sin gång. Härens och slottans beundransvärda hängifvenhet och sjelsuppossring skall snart, såsom jag hoppas, åstadkomma ett lyckligt resultat; det är J, som skolen gifva mig medel att fortsätta striden. Landet har redan visat, huru stora dess hjelpkällor och dess förtroende till mig voro. För några månader sedan erbjöd det 1700 millioner mer, än jag begärde af detsamma; en del deraf skall vara tillräckligt att häfda dess krigiska ära och rättigheter såsom stor nation. Jag hade beslutat att insiana mig vid denna tappra här, der furstens närvaro ej skulle varit utan ett lyckligt inflytande; ett vittne till våra soldaters hjeltemodiga ansträngningar skulle jag varit stolt öfver att kun— ——— h3B — —