Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1855, sida 1

rätt tll tomten 15973.1 Ytterligare rörande Fedrelandets Kristiania-korrespondent i Aftonbladet. Red. af Hand.-Tidn. har redan yttrat några ord om de märkliga satser, som blifvit uttalade i Aftonbladet af en norsk förf:e, om den SvenskNorska unionen, satser som måste förefalla Svenskar ännu besynnerligare, då man erinrar sig — såsom bland annat den sednast utkomna delen af Bergman-Schinkels Minnen etc. uppdagar — att asfsigten med Norges förening med Sverge var, att det sednare landet derigenom skulle erhålla en ersättning för Finlands förlust. Med detta minne för ögat, med erinran tillika hurusom Norge, genom föreningen med Sverge, utgick ifrån den sorgliga ställningen af lydland till en envåldsstat, till den af ett utaf de friaste samhällen i Europa, kan man ej undgå att något häpna ölver dels de nya anspråk Norrmännen göra att blifva fullkomligt afsöndrade från Sverge i alla stycken, der icke de hafva en bestämd fördel af föreningen; dels den illa dolda bitterhet de hysa emot allt svenskt och det hån och gäckeri de ofta tillåta sig mot Svenskarne. Nu räkna vi visserligen ej så noga med detta öfversitteri, som tillhör de slyngelår af sjelfständighet, i hvilka Norrmännen ännu befinna sig, öfvertygade som vi äro att nationens i botten redbara och upphöjda karakter skall vid inträdet i mannaåren göra sig gällande. Men icke dess mindre kan man väl ej låta sjelfsvåldet passera alldeles onäpst, särdeles som fåvitskheten gerna uttyder den godmodiga undfallenheten såsom feghet och fruktan. På denna grund hafva älven vi,jför vår ringa del, till trots af de afgjorda sympathier vi hysa för Norges folk och institutioner, ansett oss böra tillrättavisa de nog mycket närgångna pretentioner, som af den ifrågavarande norske förf:n blifvit öppet uttalade. Sedermera hafva vi erhållit del af några ytterligare tankar i ämnet ifrån en i vårt land och af Hand-Tidn:s läsare väl bekant förs:e. Vi meddela ur denna uppsats följande: Hvad som gifver denna författare (Fedrelandets Kristiania-korrespondent) sin egendomligt nationella prägel och sätter honom på en linea med dem af hans öfriga landsmän, som sysselsätta sig med dessa ämnen, ehuru dessa i sednare tider gifvit sig utseende af att desavouera honom, är hans sträfvande dels att i allt, utom sådant, hvaraf Norge har omedelbara fördelar, tillvagabringa en fullkomlig skiljsmessa emellan de båda rikena, dels ock att, på samma gång, ifrigt sörsakta den återstående nominella föreningens fortvaro samt en närmare anslutning i sådane hänseenden, hvaruti Norge skördar en gifven och stor vinst. — Han vill sålunda icke veta af någon gemenskap med Sverge i fråga om konsuler och gesandter, hvilka sednare, menar han, åtminstone borde utses bland norska medborgare allenast () 1); i mili1) Då våra läsare torde hafva svårt att föreställa sig, det en klok menniska kan framkomma med sådana påståenden, anse vi oss, till bestyrkande af riktigheten i vår citation, böra anföra författarens egna ord. Efter att hafva yttrat, det diplomatiska ärenden icke höra till dem, som äro föremål for föredragning i statsrådet, ntan när krig uppstår, säger han: Snarare skulle, efter vår grundlag, utnämningar och afskedanden af konsuler och gesandter, hvilka sistnämnde grundlagsenligt endast kunna utses bland norska medborgare, föregå i norskt statsråd och efter hemställan af norska regeringen i Christiania, hvarjemte dessa funktionärer, som naturligtvis borde aflägga trohetsed till den norska konstitutionen, egde åtnjuta alla norska embetsmän tillkommande rättigheter, som kunna utöfvas utan ständigt uppehåll i riket. — Det synes häraf tydliat, att den goda insändaren icke tänker sig den esterlänztade separationen i diplomatiskt bänseende redan verks älld,