Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1855, sida 2

— —V — Vi känna ej huru man i Norge i allmanhet upptagit dessa spörjsmål, men vi äro ösvertygade att hvarje aldrig så litet opartisk, tänkande Norrman icke kunnat undgå att finna både rättmätigheten och den ömsesidiga fördelen af de väckta förslagen. Det har således ej kunnat annat än å svensk sida väcka förundran, alt se den ifrågavarande norske förs:n uppträda i en svensk tidning med den assjordaste förklaring, att man å norsk sida icke kan gå in på dessa åsigter om en närmare förening i de nämnda rent materiella frågorna. På hvad grund? frågar läsaren. — Jo emedan den minsta sammanjemnkning i något enda af dessa fall skulle bereda vägen för helstaten, för den fruktansvärda Åamalgamationen! Vi behöfde verkligen läsa dessa författarens ord mer än en gång, för att utforska om det läg allvar eller endast skämt deruti, men det var verkligen fullt allvar, och ett allvar dessutom, som uti framställningssättet ägde t. o. m. värdighet, så alt man nogsamt sattar, att sörs:n är fullt öfvertygad om rigtigheten af sina naiva påståenden. Men sors:n icke blott afvisar hvarje tanke på en närmare förening och sammanknytning i de nämnda fallen, han yrkar utomdess, att man borde upphäfva alla de föreskrifter, genom hvilka Sverge och Norge inför utlandet sramstå såsom en unionsstat, såsom t. ex. gemensamhet i utländska sändebud och konsuler, m. m., för att få saken bragt på dess i hans tanke rigtiga punkt, att tyligen ådagalägga, det Sverge och Norge äro två skiljda, af hvarandra helt och hållet oberoende stater, ehuru de för tillfället äro regerade af en konung, en tillfällighet, som dock icke kan anses bindande för alla tider. Föreningen skulle således i författ:ns mening vara af ungesar samma halt, som föreningen mellan Sverge och Polen under Sigismund, andra dylika exempel att förtiga. Med skäl yrkar A.B., som på ett lugnt, men slående sätt gendrifvit dessa falska föreställningar, att den norska pressen bör mera öppet än hittills uttala sig i denna vigtiga fråga, på det man må erfara huruvida den nämnda fört:ns mening kan äga några djupare rötter i Norge. Har den det; är det verkligen Norrmännens mening, att i st. f. ett närmande till Sverge söka så mycket som möjligt alskilja sig ifrån oss, så att de, af fruktan för detta hjernspöke: amalgamationen, hvarom man i Sverge lefvat i en nära nog fullkomlig obekantskap — så främmande hbafva alla dylika afsigter varit för oss — ej ens våga ingå på en förening uti angelägenheter, hvarom helt och hållet politiskt söndrade stater kunnat förena sig — då instämma vi i deras mening, som öppet förklarat, att det är bäst att hela den politiska unionen på ett vänligt sätt upplöses, på det att den ej måtte utgöra något hinder för vänliga öfverenskommelser sedermera, i de fall der fördelen af sådana öfverenskommelser för båda nationerna är påtaglig. Allt hvad Sverge härpå riskerade vore en liten tillökning i sin civillista, en utgift, som man dock gerna borde åtage sig, om man dermed kunde köpa sig ett godt förstånd till brödralandet. . Man har icke sällan och visst icke utan skäl förebrått Svenskarne. att de, med en oegennytta som kallats för Donquixottisk ridderlighet, förbise sina egna fördelar. Vär historia gifver talrika stöd för en sådan mening, då den visar huru vi, efter vunna segrar, sällan förstått att tillegna oss segrens fördelar, hvaremot våra nederlag efterföljts af oerhörda förluster. Skulden härtill drabbar visserligen en dålig diplomati, men den nära nog likgiltighet, hvarmed nationen åsett händelserna, visar att saken i icke oväsentlig mån berott äfven på det utmärkande draget i vårt folklynne, att sedan vi kunnat genom mödor och stora försakelser vinna en fördel, så hafva vi bortkastat den, med samma lätthet som de gamle vikingarne utströdde det guld de förvärfvade med sitt blod. Ett bland de mest framstående exemplen på detta lynne utgör Carl XII:s handling att helt enkelt bortI skänka den polska kronan, sedan han erösrat landet. Svensk som denne olycklige konung var, i sina dygder såväl som i sina fel, var denna handling en äkta yttring af den svenska nationalkaraktaren. Men denna öfverdådiga generositet, som ickekan erhålla någon urSakt ens i den storsinnthet, hvarom den otvifvelaktigt bär vittne, har dock beredt oss stora olyckor och utgör grunden till vårt fall ifrån en stor politisk betydelse till den närvarande underordnade ställningen. Det synes derföre vara skäl att äfven Sverige tager sina egna för