Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1855, sida 2

de åter kommo upp, hade Philip icke längre blomman i sitt knapphål. Jag gissade snart hvar den blifvit a: men med en mine som om jag icke anade det ringaste, frågade jag Philip hvart blomman tagit vägen. Han svarade: Manuello har så innerligt bedt mig om den, att jag var tvungen att göra detta uffer. Jag låtsade vara stött, men jag hade så när fallit den gode Philip om halsen. Olyckligtvis hade man följt efter dem ned i trädgården och höst hvad de talade om, och på så sätt har historien plötsligt blifvit utspridd. — Bättre sent än aldrig! anmärkte grefvinnan. Men hör nu också mitt råd. Det är mig klart att du älskar honom. Om vi ölverlemna dig åt dig sjelf, skall denna kärlek blott förorsaka dig sorg — vill du derför följa mitt och din fars råd? — Ja, min dyra mor. — Om Lello skrilver till dig, vill du då visa oss hans bret? — Ja. — Och du skall icke svara honom något innan du rådgjort med oss? (Forts.)