Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1855, sida 2

denna långa tid hade det tre gånger varit dans hos grefvinnan af Trasimeni och två gånger hos franske gesandten. Under dessa afinar blef jag sittande vid fönstret tills sent in på natten för att hafva den glädjen att höra hans röst då han gick hem med sina vänner. Jag dvlde mig omsorgsfullt bakom gardinerne, ty jag skulle ha dött af blygsel om han hoft någon aning om min svaghet. En afton hörde jag hans vänner sjunga en plump dryckessång, i det de gingo förbi våra fönster, medan han med sin vackra röst gnolade på den bekanta siskarsången från Santa Lucia: Io ti voglio ben assai, Ma tu non pien z:a me! och i detsamma sände han upp till mitt fönster en suck, som gick mig djupt till hjertat. Om han rent ut förklarat mig sin kärlek, skulle jag måhända hafva tillbakavisat honom med hån; men denna blyga fruktan, som är så sällsynt hos en ung man, betvingade mig alldeles. — Men hvad har han då gjort i afton? Hvad har han sagt dig? Har han yppat för dig sina känslor? oo o— Nej, på intet vis. I afton bad Pippo mig om den biomma, som satt i mitt skärp, och jag gaf honom den. Elter kontradansen drog Lello sin vän ned i trädgården, och då