Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1855, sida 2

— — Den 26 Juni. Aftonbladet har i ett bihang meddelat en lång uppsats ifrån Norge, författad af den bekante korrespondenten från Kristiania tillFdrelandet. Sedan lång tid tilbaka är denne sors:e känd för att vara ett utryck af dessa ultra-norska åsigter, hvilkas yttringar mer än en gång väckt en smula anstöt i Sverge, ehuru de först på sednare tider blifvit uppsagna till något närmare granskning. En bland de vanligaste af dessa yttringar har bestått i bemödandena hos vissa norrmän att i utlandet särdeles framhäfva deras stats sjelsstandighet och oberoende af Sverge, såsom då vid Februarirevolutionen i Paris norrmännen företogo sig att i särskilt procession och med sin e gen fana uppvakta den provisoriska regeringen, ett exempel, som de synas vilja upprepa, då de nu äflas att få Norges fana särskilt uppsatt vid industri expositionen i Paris bredvid den Svensk-Norska unionsflaggan. En yttring af samma anda, ehuru af något råare beskasfenhet, var det kända uppträdet vid en middag i Frankrikes hufvudstad, då en norrman vägrade dricka den af exc. Löwenhjelm föreslagna skålen för Sverges och Norges konung, emedan han såsom norrman endast kunde dricka skålen för Norges och Sverges Konge. Det är likaledes allmänt bekant, att våra vederbörande gifvit oupphörligt vika för denna norskhetsifver, så att de t. o. m. hugnat norrmannen med en särskilt orden, till stor uppbyggelse utan tvifvel för våra demokratiska bröder. Alla dessa yttringar af en mera barnslig än farlig nationalfåfånga kunde väl väcka någon harm, men den förvandlade sig snart hos alla tänkande både svenskar och norrmän till loje. På sednare tider har dock saken tagit en mera allvarlig vänning. Ju mera de unionella förhållandena i Sverge blifvit föremål för allmän uppmärksamhet och granskning, ju mera bar man srån Sverges sida lärt känna behofvet deraf att unionens lösa band borde icke ytterligare lossas, utan sastmer närmare tillknytas, på det de båda rikena måtte kunna utveckla den eniga kraft, som närvarande tidsomständigheter kräfva, samt uti inre afseende utveckla de tillgångar, genom hvilka de, så alt säga, komplettera hvarandra, och hvilkas utveckling derföre beror på enighet och gemensamhet i en mängd afseenden. Hvarjemte man i Sverge yrkat, att då Norge fordrat full jemlikhet med nabolandet i allt hvad rörer den yttre representationen, så borde man äfven dela de derför erforderliga utgilter med någorlunda jemlikhet. i Såsom ärender, i hvilka man ansett en närmare förening och gemenskap kunna och böra åvägabringas mellan Sverge och Norge, så mycket lättare som sådan gemenskap utan svårighet kan åvagabringas och äfvenledes mångenstades finnes åvagabragd mellan politiskt skiljda stater, har man nämnt: tullvå-endet, myntmåttmåloch vigt-förhållanden, samt kommunikationsoch telegrafväsendet. Det är bekant, att en tullförening kunnat bringas til stånd mellan Tysklands många olikartade stoI ra och små stater; det är likaledes bekant, att si Frankrike och Belgien råder en fullsomlig likhet i ass. å mynt, mått och vigt; på samma satt är ock en förbindelse åvägabragd mellan flera länder i als. å telegrafer och jernvägar: vore det då icke skäl, frågar man helt naturligt, att en dylik enighet bringades till stånd ålven mellan stater, som äro politiskt förbundne såsom Sverge och Norge? — —h UUUUAAA—