Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1855, sida 1

tiets i Köpenhamn utmärktaste sakförare. Änpu hade dock ingen dansk tidning — oss veterligen — yttrat sig om ämnet. Man hade således skäl att vara tveksam huruvida man å svensk sida borde vidare bearbeta tanken, elJer låta den för ögonblicket falla i glömska. Saken vore dessutom af den ömtåliga beskaffenhet, att ett för tidigt talande möjligen kunde förderfva hvad man önskade vinna. Å an: dra sidan åter vore det mycket, som genom en ärlig och öppen diskussion kunde förklaras och bringas på det rena. Denna tveksamhet har en uppsats uti ett sistl. Lördags afton anlandt nummer af -Fedrelandet till någon del löst, ehuru man ser Fedrelandet sjelst yttra sig med största försigtighet, ett exempel, som torde böra afsvenska och norska tidningar noga följas. Fedrelandets uppsats är tydligen ännu blott inledande (förelöbig), stannade just vid sjelfva den ömtåliga punkten. Vi meddela i dag utan vidare anmärkningar den ifrågavarande uppsatsen. Fedrelandet yttrar: Den nordiska unionen. Vi upptogo för någon tid sedan en utmärkt väl tänkt och väl skrifven artikel i denna fråga efter ett norskt blad (Kristianiaposten) utan annan anmärkning, än att artikeln sannolikt härrörde från en högt aktad och ansedd norsk författares hand, en mening, hvari vi sedermera blifvit bestyrkta. När vi från dansk sida besvara det tilltal, som från norsk och svensk sida blifvit på sednare tiden allt oftare ställdt till oss, så är det mindre derföre att vi hafva något nytt att anföra om en tanke, som är så gammal och hvars theoretiska berättigande är så allmänt erkändt, än derföre att vi ogerna vilja synas hålla oss passiva i fråga om en af våra egna ungdomsoch älsklingsider. Ty om vi än i många år hafva hört att vi, äfven med afseende å våra nordiska sympathier, voro opraktiska enthusiaster och ideologer, ja om man än, från vissa håll, med en märklig inkonseqvens, på en gång förebrått oss att var ultranationelle och odanske, för så vidt vi ansågo det vara Danmarks sanna behof att uppgå i ett förenadt norden, så äro vi likväl hvarken trötta eller omvända. Då vi först egnade vårt lif åt den journalistiska verksamheten, var det, för att efter vår ringa förmåga, verka för tre ider: Frihet, Danskhet och Norskens enhet. Våra motståndare voro och äro: Absolutismen, Schleswig-Holsteinismen och Tyskheten. Den första af dessa ider: den konstitutionella friheten i vårt sädernesland, hafva vi haft den glädjen att se verkliggjord och den hoppas vi behålla. Men hvad har den icke kostat? Huru många delade i begynnelsen vårt hopp och vår förtröstan? — Huru många af våra landsmän förebrådde oss icke äfven i detta hänseende bristande klarsynthet och sträfvandet för en utopi? Emellertid har det visat sig, att vi — fantasterne, enthusiasterne, ideologerne — voro praktiska; ty våra förhoppningar aro nu handlingar, våra drömmar verklighet. Vår andra id: Danskheten, är väl ännu icke i verklighetens trygga hamn. Men huru mycket är dock icke i detta I hänseende vunnet? All egentlig politisk och sadministrativ gemenskap mellan Slesvig och I Holstein är afbruten. Dugliga danska embetsmän bekläda nu många platser i Slesvig, som tillförene voro uteslutande i Tyska eller Schleswig-Holsteinska händer. Danskt språk och litteratur återinsättes efterhand i dess förlorade rättigheter och danskheten skjuter sina förposter närmare och närmare fram mot Eidern. Vårt tredje hopp: Nordens enhet, ligger ännu i framtidens dunkel. Men sinnena i de tre nordiska rikena förberedas dagligen mer och mer. De som tillförene med misstänksamhet och afundsjuka kastade sneda blickar på denna tanke, begynna försona sig med densamma, och under det man förr blott vågade tala om an